Mycket har hänt de senaste månaderna. Ett nytt liv som vi håller på att lära känna anlände för snart 6 veckor sedan genom vår dotter. En kär familjemedlem sedan över 7 år har vi fått ta avsked av. Kiro är en av de mest otursdrabbade hundar jag vet, hans lista med veterinärbesök är rätt lång för en hund utan kronisk sjukdom. Förra året var han dock helt förskonad så när som på vaccinering och avmaskning. I år började det bra med enbart vaccinering för att sen gå åt skogen minst sagt.

I slutet av maj blev han lite halt på vänster bak. Det kan ha hänt när vi tränade budföring. Tassen höll han utåtvinklad och han avlastade alltid det benet. På grund av alla helger var det svårt att få veterinärtid så det tog 2 veckor med koppelpromenader innan han blev undersökt. Inget särskilt hittades vid röntgen, muskelskada misstänktes så de blev smärtstillande och vila. Det veterinärbesöket var någon av det värsta vi varit med om. För det första kunde de ju inte känna särskilt mycket eftersom han var så oerhört spänd från början. Sen skulle han få lugnande för röntgen men det funkade inte så bra, han vaknade till så fort någon kom in på rummet. Han högg mot allt pga. det lugnande. Tillslut fick han gå iväg (han gick trots en rejäl dos lugnande) och bli sövd på riktigt för att kunna röntgas. Han var nog rätt påverkad mentalt dagarna efter också. Det var en onsdag.

Måndag morgon veckan efter kommer Daniel in från morgonpromenaden bärandes på Kiro. Då hade han blivit biten av en huggorm i vänster bak när han var ute och bajsade i det höga gräset. Vi har tidigare bara sett en huggorm sen vi flyttade hit och den var död. Men oturshunden Kiro har så klart maximal otur.  Vi får snabbt en veterinärtid och drygt en timme senare är vi hos veterinären. Vi lyckas utan allt för stora problem få in en kanyl för dropp och mediciner och Kiro får stanna kvar. De vet hur svårhanterad han är men han har sin munkorg.

Jag hör från den under dagen och Kiro är rätt dålig så vi beslutar att han ska få serum mot ormgiftet, en dos kostar 7000 kr så de ger man bara när det verkligen behövs, det var inget som behövdes första gången Kiro blev ormbiten. De tycker han svara ok på serumet och planen är att han ska få komma hem över natten eftersom han är så svårt att hantera och de har bara en djurskötare på plats.

Jag får en tid när jag ska hämta honom och åker dit. När jag kommer dit håller de på att ta ett EKG, när de är klart får jag träffa Kiro men inte åka hem för de vill prata med en expert om resultatet. Han är superstressad och vill bara bort från djursjukhuset. Tillslut kommer en veterinär och berättar att han hjärta slår ojämnt och att de vill att han stannar kvar så jag får åka hem utan honom.

På förmiddagen på tisdagen ringer den veterinären som tog emot honom och berättar att det tyvärr inte har blivit bättre med hjärtat. Han har nästan inga normala hjärtslag alls. Hon tar upp några olika behandlingsalternativ, serum igen eller hjärtmedicin, båda innebär troligen flera dygns intensivvård och lång konvalescens i total vila. De vill i så fall att han åker till ett större djursjukhus med mer personal på natten eftersom han är så svår att hantera. Det enda vi kan göra annars är att låta honom somna in, vilket nog är det mest humana enligt henne så han mår oerhört dåligt mentalt av att vara inlagd. Jag höll med men ville prata med Daniel först.

Det var lite av en chock, vi hade ju trott att vi skulle få hämta hem honom. Han hade ju redan överlevt ett ormbett, hur kunde detta vara så mycket värre? Troligen fick han i sig mer gift denna gång, det tog på ett värre ställe (benet är värre än nosen) och han var oerhört stressad vilket gjorde att giftet spred sig snabbare i kroppen. Det tar inte lång tid att komma fram till det tråkiga beslutet att han ska få somna in, jag meddelar det när veterinären ringer igen lite senare, sen bryts samtalet pga. fel hos vår teleoperatör innan vi hinner beslut hur och när.

Tillslut får vi åka till djursjukhuset för att vi kan inte komma i kontakt med dem igen. Vi kommer dit runt lunch och får träffa Kiro. Hans daghusse sen 6 år kommer också för att säga hejdå. Vi sitter ute i gräset i skuggan och klappar på honom och han jagar några flugor och äter lite godis, tyvärr spyr han upp det också men det verkar inte bekomma honom. Han är tröttare än dagen innan och ligger ner och kopplar av lite ibland. Helix är också med där ute. När det sedan är dags får vi gå in på ett litet rum, det är så litet att Helix får sitta i bilen. Kiro får en mjuk fäll att ligga på och vi får vänta lite på veterinären och då ligger han avslappnad och bli klappad. När veterinären kommer sätter han sig men är ganska lugn ändå. Han får sömnmedel rätt i blodet och somnar omgående och får sedan den sista sprutan. Inget vi hade kunnat föreställa oss någon dag innan. Livet kan ändra sig fort.

Nu har vi varit utan Kiro i snart 2 veckor, det är tomt och lugnt. Det är också mycket enklare. Han var en krävande hund på sitt sätt, man var hela tiden tvungen att förutspå hans reaktioner och skydda honom från sådan som kunde skrämma honom. Främst andra hundar och barn. Det har inte gjort att vi älskat honom mindre men vi har varit väl medvetna om att det kommer en dag när det inte går längre. Vi trodde bara inte att den skulle komma redan och så snabbt.

Jag är också oerhört glad att jag hade kvar hans försäkring, det gick åt ca 30 000 kr på en vecka med hältutredning och ormbett. Hans veterinärvård låg på 60 000 så troligen hade den inte räckt om vi valt att fortsätta behandla. Det var dock inget avgörande för när vi tog beslutet hade jag ingen aning om vad vi lagt ut hittills.

Några av de sista bilderna jag har på Kiro.

Kiro och bebis gosar med husse i soffan

Kiro på en favoritplats med ett omtyckt gosedjur

En sista mysstund i gräset