Idag hade vi bokat en timme i inomhuslokal. Första riktiga lydnadsträningen på 3 veckor. Vi har pillat lite stegförflyttning och några andra saker hemma men utöver det har det mest blivit promenader, spår, uppletande och specialsök.
Vi var båda lite ringrostig men tog oss igenom en kortare bana med några små missar. Jag vill inte bara visa det som går bra utan även det vi behöver jobba lite mer på.
I filmen blir det tydligt att Åysan saktar ner när hon inte riktigt vet vad som ska hända. Jag fick trycka lite på gasen några gånger och det svarar hon bra på. Leken utan leksak funkade inte idag vilket inte är konstigt då vi gjort väldigt lite sånt dem senaste tiden. Det går inte alls att göra med bebis i bärsele. Men när vi kan köra mer lydnad hemma så ska jag jobba mer med den.
Idag har vi varit på Ultuna och gjort hjärtultraljud på både Åysan och Helix. Vi blev undervisningsobjekt så det var ett helt gäng studenter med och tittade och hjälpte till.
Först ut var Helix som ju gjort detta några gånger nu. Femte gången var det nu. När han var 4 upptäcktes att han hade ett läckage över mitralisklaffarna som man inte kunde veta om det var en en början till en hjärtsjukdom eller inte. Efter det har vi föjt upp detta och mycket sakta har han utvecklat sjukdomen myxomatös mistralisklaffdegeneration. Idag hade blåsljudet som hörs i stetoskåpet blivit högre och klaffarna mer tydligt förändrade. Men han behöver ingen medicin utan ska följas upp igen om ett år.
Åysans är ju ung och hennes hjärta var som väntat bra skick. Ett ytterst litet läckage kunde ses men bedömdes som en normalvariation. Jag vill kolla detta även om hon är ung så har det i rasen förekommit hundar som i relativt ung ålder har fått förändringar på hjärtat som sedan lett till hjärtsjukdom i relativt ung ålder. En sådan hund vill jag inte råka avla på.
Jag är mycket nöjd med hur båda hundarna skötte sig. Helix fick verkligen visa tålamod på undersökningsbordet när samtliga studenter skulle turas om och lyssna på hans blåsljud. Han var lite pratsam så för att de skulle kunna höra mer på hjärtat än hans gnäll så körde vi omvänt lockande. Trots hans lite tråkiga sjukdomshistorik med otaliga veterinärbesök och att han nyligen var inlagt i fem dygn så är han helt trygg och orädd. Men fortfarande inte helt förtjust att bli fasthållen på sidan men inte rädd.
Åysan var lugn och nyfiken och fick bli undersökt av två studenter när jag var i ett annat rum med Helix. Inga problem enligt studenterna. Hon passade även på att tigga till sig mycket gos. Sen gick hon lugnt in i det lite mörka ultraljudsrummet fullt med främmande människor och kollade sig omkring innan hon hoppade upp på undersökningsbordet. Inte heller hon tyckte det var kul att bli fasthållen på sidan men accepterade det snabbt.
Fick även båda hundarna vaccinerade mot kennelhosta. Nu är det bara avmaskning som ska fixas innan Åysan kan åka på dejt. Löp beräknas börja om en månad.
Nu är 2022 snart slut och inte mycket har blivit skrivet här. Mycket har hänt i livet, bra saker men tids- och tankekrävande. Jag har varit gravid större delen av året och den 16 oktober föddes vårt andra barn. Under graviditeten har det varit full fart med jobb och hundträning. Åysan blev i augusti på andra försöket uppflyttad till högre spår. Riktigt kul att hon är stabil och fin i lydnaden men vi behöver mer spårerfarenhet vilket märks extra tydligt på tävling.
Tanken har sen ett bra tag tillbaka varit att Åysan ska få en valpkull hos sin uppfödare 2023 eller 2024. Men men lite ändrade förutsättningar så har vi troligtvis möjlighet att ta den kullen här hemma istället så vi har ansökt om kennelnamnet ”Helixens” som ska vara godkänt nu om jag förstått rätt.
Förra helgen var vi och hälsade på Åysans tilltänkta dejt. Ett mycket positivt möte. Så om allt klaffar så blir det troligen parning i början av mars 2023 och valpar i maj 2023. Mer information om det kommer framöver.
Helix är med på allt vi gör men får inte riktigt samma uppstyrda träning som Åysan. Jag hoppas att vi kan hitta någon medicin han kan äta mer kontinuerligt för att hjälpa honom med smärtan från artrosen i tassarna.
Idag lyckades vi hinna med ett kort träningspass i lydnad här hemma. Provade att sätta ihop en bana med momenten i startlydnad då jag funderar på att ev. prova startklass med Åysan senare i vår. Träningen gick bra men del tankar snurrade i huvudet.
När jag började träna hund fick jag för mig eller lärde mig att belöna när hunden gör något bra eller anstränger sig som mest. Det är ju inget konstigt egentligen men när jag nu tänker på det i lydnadsträningssammanhang så inser jag att det kan bli lite tokigt. När hunden förstår sig att vissa beteenden leder till belöning så blir det ju hunden som styr när belöningen ska komma. Om hunden styr när belöningen kommer så kan det leda till att hunden tycker det är ok att lägga fokus på annat än träning om det finns något annat av intresse och sen visa ”rätt” beteende när den vill ha belöning. Men om man vill att hunden ska arbeta med ett jämt fokus är det viktigt att hunden inte vet när det kommer belöning men den vet att den kommer. Ju längre den jobbar desto bättre belöning.
Att leta efter ”rätt” belöningstillfällen gör även att jag som förare fokuserar mer på hunden än på mina uppgifter och egentligen är det ju hunden som ska vara fokuserad på mig och inte tvärtom. I träning är det bättre att bestämma i förväg när och hur belöning ska ske. Viktigt att variera när belöning sker. Lätt att lägga dem i slutet av moment men det är inte optimalt då det leder till att hunden kan uppfatta besvikelse på tävling om den är van vid det. Att lägga belöningarna i transporter är bra för det är ställen i lydnads program då det är lätt att tappa engagemang men om en transport inte belönas så kommer hunden troligen inte fundera över det då det kommer ett nytt moment att utföra istället.
Tajmingen på belöningen är väldigt avgörande vid inlärningen men det är inte samma som att hunden styr när belöningen kommer när hunden väl kan momenten.
För att jämföra tänkte jag på hur min egen arbetssituation skulle bli om min lön delades ut efter samma principer som jag tidigare använt för belöning i min hundträning. Gör jag något bra så får jag lite lön. Jag skulle ju bara jobba när jag faktiskt ville ha lön mest troligt. Däremellan skulle jag nog prestera rätt medelmåttigt om ens det. Eller så skulle jag satsa på lön hela tiden och hela tiden behöva öka min prestation för att uppnå den, det skulle antagligen inte vara bra i längden då det skulle bli stressigt. Om jag visste att visa presentationer leder till belöning och andra inte gör det skulle jag tycka att det var värt att engagera mig lika mycket i alla delar av mitt arbete?
Jag vill att hunden ska arbete för att det är kul att utföra momenten, för att den känner sig trygg, att den vill samarbeta med mig och för att den vet att det kommer löna sig på något sätt.
Idag är det 2022, själva nyårsafton tillbringades i Vimmerby med en massa god mat och trevligt sällskap. Hundarna brydde sig inte om raketerna. Att Helix är totalt obrydd vet vi den innan men det var skönt att Åysan inte reagerade detta året heller. Hon tittade på de som small i närheten när vi var ute men fortsatte sedan med det hon skulle göra och gick vidare med svansen i topp. Inne sov de och tuggade lite godsaker (som tog slut lite för snabbt så Åysan tiggde lek och Helix vilade i soffan när det small som mest). Så otroligt skönt att ha orädda hundar då jag har levt med ett par stycken med olika rädslor inkl. ljudrädslor och det är fruktansvärt jobbigt för hunden såklart men även ägaren. Att göra grundliga undersökningar av den förväntade mentaliteten är A och O när man letar hund eller valp för att slippa detta.
2021 gick trots att det var ett lite annorlunda år vansinnigt snabbt. Året har främst innehållit familj, hundar, trädgård och jobb.
Nelia nu 2,5 år växter och utvecklas snabbt. Vill klara allt själv och pratar nästan konstant. Har slutat med både blöjja och napp under året.
Nelia lägger sten
Helix fortsätter att vara hyffsat fräsch trots sin artros i SI-lederna. Sämre perioder ibland men ändå relativt sällan. Han gör det mesta i träningsväg (förutom agility) men vi begränsar mängden och intensiteten.
Åysan har utvecklats otroligt fint under året. Som valp upplevde jag henne lite loj ibland i träningen. Det har gått över med råge. Hon är mycket mer intensiv i träning nu utan att blir stressad och har alltid bra fokus. En fröjd att gå med på lydnadsplanen när kommunikationen klaffar, då är det som att hon dansar fram. Hon älskar all form av träning men uppletande är en riktig storfavorit och hon orkar springa hur länge som helst. I Maj var det röntgen (Hd B, Ed Ua och normal rygg). I juni gjorde hon ett fint MH där hon visade att hon är en trygg och balanserad hund men kanske kunde ha haft lite större social leklust. I oktober startade vi apellspår och blev uppflyttade med god marginal.
I trädgården har mastodontprojektet stenläggning tagit större delen av året men nu är det bara några få stenar kvar att lägga. Utöver det så har vi byggt förråd, odlingslådor och krukor. Just nu håller vi på den den nya stora odlingslådan som ska ersätta pallkragarna.
På jobbet har det funnits att göra. Trots pandemi, lite VAB och deltid har jag lyckats leverera mer tillsyn än på många år och kanske någonsin. Jag är mycket nöjd med jobbåret 2021 för min egen del.
2022 kommer nog blir ett minst lika intensivt år som 2021 med Nelia, hundarna och jobbet. Vi har dock inte riktigt lika stora projekt på gång i trädgården. Jag är inte så mycket för specifika mål men jag har förhoppningar om att kunna starta lägre spår med Åysan. Om det blir så får tiden och träningen utvisa.
I helgen passade vi på att ta några foton på hundarna med stora kameran. Det händer inte ofta numera.
Nu är det vardag igen och ett pussel att hinna med jobb, barn och hundar. Igår fick de vila så idag var Åysan väldigt laddad. För att hon skulle få göra något annat än att vara gå promenader så gjorde jag i ordning ett stort uppletande med 9 föremål. Med vindstilla och -10 grader så blev det en utmaning men jäklar vad hon jobbade. Hon sprang nog för fullt i 10-15 minuter och hittade 8 av föremålen. Inte det minsta andfådd och väldigt sugen på vild kamplek efter detta. Jag som tidigare uppfattat henne som en lite lugnare kelpie har fått ändra den uppfattningen den senaste tiden. Hon är mycket energisk för tillfället vilket är superkul i träningen men lätt enerverande i vardagen ibland.
Idag fanns inte tid eller ork (på grund av förkylning) för någon omfattande hundträning en jag ville ändå att hundarna skulle få göra något. Det var väldigt väldigt nära att jag bara gick ut och gjorde just ”något” utan att ha en plan eller ett mål. Men sen tänkte jag lite och kladdade snabbt ihop en liten plan i form av en bana till Åysan. Helix fick fysträna och göra några delar ut Åysans bana.
Det blev en kort men intensiv bana. Målet var att få in en del fart samt nya moment till lägrelydnaden samt upprätthålla vanan att vara engagerad och fokuserad vid arbete. Jag uppleveratt både jag och hunden blir snabbare trötta av att träna banor än att träna moment för moment med pauser emellan. Därför räcker det ofta bra med en bana per pass men ibland blir det två för att träna uthålligheten lite mer. En positiv sak med att ha bestämt i förväg vad som ska göra och när är att jag kan fokusera 100 % på att guida hunden rätt och behöver inte fundera på vad som ska göras. Om jag förväntar mig obrutet fokus från hunden så måste även jag ha det.
Eftersom vi fick lite strul vid runda i banna så gjorde vi om den delen av banan (apport-läggande-runda) efter att ha kört några runda utanför banan. Intressant nog så visade hon exakt samma beteende igen i den kedjan som i banan vilket inte alls visades när vi körde bara det momentet. Fick ta till lite mer hjälper för att göra det tydligare i banan. Körde läggande-runda igen och då gick det bra.
När vi kör en bana och jag upplever att det blev för svårt eller att engagemanget inte är där jag önskar så lägger jag snabbt på en hjälp för att underlätta. det kan vara att hjälpa med handen eller stoppa en leksak i armhålan. Nästa gång jag planerar en bana får jag fundera på hur jag kan hjälpa hunden vid dessa svårigheter. Målet är att hunden aldrig ska känna sig osäker på vad den ska göra för det är absolut inte en känsla jag vill att hunden bär med sig. Den ska känna sig trygg med situationen och sina uppgifter.
Åysan är min tredje hund jag tränat med målet att kunna tävla i bruks/lydnad. Jag har för varje hund läst på tillgänglig litteratur och anammat det som känts vettigt. På dessa drygt 9 år har det hänt enormt mycket på hundträningsfronten. Eftersom Helix var 6 år när vi fick hem Åysan blev det största hoppet mellan två hundar och hundträningsmässigt där. Lagom till jag fick hem Åysan köpte jag också boken ”Bästa starten” en annan variant på boken ”Från valp till stjärna” som jag hade när Helix var valp. Redan då var engagemang och teknik/moment självklara och tränades flitigt. Trots detta har jag inte fått till helheten med mina första två hundar. Kiro gick lätt ner sig på tävling och träning. Helix var tvärtom och blev för gasad med ljud som bieffekt. Trots detta har de båda resultat på någon medelhögnivå.
Träningspassen såg oftast ut som så att hundarna värmdes upp och sen gick vi in på planen. Utrustning placerades på lämpligt ställe och sen tränades moment eller momentdelar. Lyckades momenten/momentdelen belönades det. Så gick man vidare till nästa och nästa. Ganska långt i från hur det går till på tävling. Visst tävlingstränade vi då och då men väldigt liten andel av passen lades på det. Tävlingsträningen kom antagligen in alldeles för sent och andra vanor och förväntningar i träningen hade byggts upp som försvårade ännu mer i tävlingssituationen.
Det var nog den största skillnaden som jag snabbt snappade upp från boken ”Bästa starten” var att göra det som ingår i tävlingssituationen till den ”vanliga träningen”. Vad är det då? Ingångar, banor, transporter, obrutet engagemang och fokus. Detta ska ingå i så gott som alla träningspass. I teorin ska då steget till att tävla bli mycket mindre. Så jag har provat med Åysan. Vi körde banor innan hon kunde ett enda moment. I banan ingår förutom olika punkter (senare moment) ingång på planen och transporter. I början var det lek/följa godishand mellan samtliga punkter och belöning vid alla punkter. När Åysan lärde sig baklängesmarsch så använde vi det till transporterna. Vad vi har gjort vid de olika punkterna i banan har inte spelat så stor roll bara engagemang och fokus är bibehållet. Det har kunnat vara ett kort omvänt lockande eller in incheckningsövning (en belöning direkt efter en belöning). Målet var att målet (en hund som kan genomföra ett helt lydnadsprogram med bibehållet fokus och engagemang rakt igenom) skulle bli en vana.
Allt eftersom kunde vi lägga in allt fler riktiga moment vid punkterna i banorna. Under hösten i år har vi tränat tillsammans med andra lite oftare och då har banorna blivit mer av riktiga tävlingsmässiga kedjor med kommendering. Även tidigare har vi tagit alla möjligheter till kommendering i de banor vi tränat.
Första gången jag tävlade med Åysan var för två veckor sedan då det var dags för start i apellspår. Mycket spännande att se om träningsplanen skulle hålla. Och det tycker jag att den gjorde, det var inte prefekt men det kändes bra och som att hon visste vad som förväntade sig. Den största skillnaden blev att belöningen blev enbart utanför planen och inte i en eller två transporter som jag brukar göra vid träning. Anledning till att jag belönar transporter vid träning och sällan momentslut är för att inte skapa en känsla av besvikelse efter ett moment på tävling när hunden inte får den belöning den är van vid på träning. Jag vill även ha en hög förväntan på just transporterna då det är där det är lättast att tappa hunden upplever jag.
Jag hoppas och tror att jag har lyckats bygga upp en vana hos Åysan att vara engagerad och fokuserad utan pauser i både träning och tävling. Vi har mycket utveckling kvar men jag tror allt mer på att det man gör ofta blir enkelt, oavsett vad det handlar om. Med ofta menar jag inte att vi tränar varje dag (det gör vi verkligen inte) men att i princip varje gång vi tränar så tränar vi på de delar som inte handlar om själva momenten, ingångar och transporter mellan moment. Jag har fått en ny vana också, att i förväg bestämma vad jag ska göra när så att min hund upplever att jag har koll på läget. Det har ritats många banor sen förra sommaren….
Idag var det dags för debut i apellklass spår för Åysan.
Alltid lite nervöst att starta för första gången med en hund.
Fick startnummer 6 vilket kändes bra. Spåret började bra med ett stabilt upptag. Första pinnen fick hon vind på lite tidigt så hon fick leta lite framåt men hittade den. I vinkel ringade hin rätt rejält och var lite fladdrig i början av nästa sträcka men hittade pinne lätt. Andra vinkeln gick bättre men det blev lite att kolla av ändå. Sista sträckan i motvind gjorde att hon slog ca 2 m i spåret då och då men hittade slutpinnen utan problem. 9-9
Sen blev det en ganska lång väntan på resten pga. att de fick lägga ett reservspår.
Sådär nöjd med platsliggningen. Hon var lite otålig och flyttade frambenen lite. Ovana vid att ligga med så många olika hundar påverkade säkert. Hon skulle aldrig gå fram till en annan hund men idag var draget mot mig lite stort. Domarna var tydligen nöjda ändå så det blev 10-10.
Budföringen gick ok, lite missförstånd hos mottagaren när hon skulle sätta sig men sprang bra på kommando. 10-10
Planlydnaden kändes bra även om det blev någon liten miss. Dubbelkommando på inkallningen var lite oväntat men hon hörde helt enkelt inte första kommandot som kom ganska snabbt efter att jag ställt upp. Sen fick jag påminna om sättandet efter hoppet. Då började hon nog blir rätt trött. Annars fantastiskt nöjd då programmet speglade dit vi kommit i träningen. Utvecklingspotential finns men helheten känns stabil.
Lördagen den 19 juni var det dags för Åysan att göra MH. Hon och en av systrarna startade, tyvärr blev den tredje systern matte sjuk. Åysan MH gick bra, inget oväntat hände. Hon hade lite svårt att komma igång i dragkampslek med testledaren och figuranterna vilket inte var oväntat på något sätt. Annars relativ lugn och mycket trygg och definitivt oberörd av skott. Dumpe klarade hon av själv men var inte tillräckligt nära för att få högre än en tvåa på nyfikenheten.
Helixens 