Snart en månad in på det nya året. Vintern har ju varit just vinter så träningen har blivit lite sparsam, mest specialsök, något uppletande och detaljträning i lydnad. Ett lyxpass i inomhushallen på annandag jul. Åysan har verkligen gått som en klocka i all träning men i fredags fick vi ett litet bakslag specialsöket där hon blev en aning osäker. Jag klantade mig lite och förberedde henne inte på rätt sätt. Så nu ska vi backa lite i träningen för att hitta samma säkerhet som innan.

Helix fått en liten knöl i baken bortopererad och inför den operationen så gjorde vi ett nytt hjärtultra som visade att det var dags för honom att börja äta hjärtmedicinen Pimobendan för att hålla hans hjärta i gott skick så länge som möjligt. Han har sedan tidigare diagnosen Myxomatös klaffsjukdom (MMVD) som innebär att mitralisklaffarna i hans hjärta inte riktigt sluter tätt. En vanlig hjärtsjukdom hos hundar som är åldersrelaterad. Hos kelpies är den vanligare än hos ”medelrasen” men absolut inte så illa som hos vissa andra raser. Oavsett så tycker jag personligen att det är lite väl tidigt att behöva ge den hund som inte ens fyllt 10 hjärtmedicin. Genom att göra hjärtultraljud kan man ofta upptäcka tecken på sjukdomen i upp till 3 år innan den hörs genom blåsljud och ofta 5-6 år innan hunden behöver medicineras. Av den anledningen kommer jag främst använda hundar som gjort hjärtultraljud i avel.

Idag när jag tränade med hundarna funderade jag lite på heta hundar jämfört med heta hästar. Jag har haft två hästar som varit ”heta” dvs. sprungit snabbare och snabbare om man inte bromsat dem mer eller mindre konstant. En sådan häst är en utmaning att få en balans och en avslappnad form. De vill så gärna springa sig ur det jobbiga. För att komma till balansen och formen behöver man först få dem att orka vänta på mig som ryttare. Detta får man genom grunder, grunder och mer grunder. Halvhalter, tempoväxlingar mm.

Det jag funderar på om det finns heta hundar som fungerar på samma sätt. Att de använder maximal fart så fort de får chansen då detta är enklare för dem än än att vänta och använda en mer anpassad fart. Detta är ett mindre problem när man främst vill hålla på med hundsporter som premierar fart så som agility och lydnad. Där har hunden också mycket förarkontakt och föraren han styra hunden noga. Men i mer självständigt arbete under längre tid där föraren inte har möjlighet att påverka hunden i någon större utsträckning kan det bli problem.

Jag upplever i alla fall problem med Helix som blir rätt frustrerad i specialsöket där han inte har någon större nytta av sin fart. Han studsar, gnäller, frågar mig om han får söka mer än någon minut utan att få doft i nosen. När han väl får doft i nosen är han duktig på att reda ut det. Han är en mycket duktig spårhund (men lite väl övertaggad för att göra bra upptag) och klarar uppletande bra även om han ofta springer lite snabbare än nosen hinner med. Han ligger plats med skott i 5 minuter utan problem så det är inte så att han inte kan vara stilla. Jag skulle inte säga att han är en dålig arbetshund men han har uppenbara svagheter som jag nog haft svårt att förstå under många år. Många som sett honom i lydnad och agility gillar hans fart, det gör jag också men jag har gradvis insett att den till stor del beror på hans största svaghet, hans oförmåga att reglera intensiteten efter vad situationen kräver. Med bättre grundträning hade den kanske kunnat vara bättre men eftersom detta är medfödda egenskaper så hade det ändå alltid varit en utmaning med honom. I vardagen är han väldigt chill och springer sällan i onödan så detta märkts främst vid arbete.

Det som oroar mig är när man i arbetande raser i allt större utsträckning baserar avelsurvalet på det som premieras i olika hundsporter vilket ofta är fart och stor förighet. Kommer man se fler och fler hundar som har stora utmaningar att reglera sin energi för att passa det uppdrag de har för tillfället? Kommer vi se fler hundar som har svårt att arbeta utan tät information från föraren?

En balanserad hund betyder ju inte en tråkig hund utan fart men en hund som kanske inte försöker lösa alla arbetsuppgifter med fart eller högsta möjliga energi i första hand. En hund som utan överdrivet mycket hjälp själv hittar den intensiteten som uppgiften kräver. Kanske en hund man snarare får trycka lite på gasen än att konstant stå på bromsen.

Lite funderingar från mig. Jag älskar såklart en motiverad och pigg hund men inte till vilket pris som helst.

/Renate Hagelin

Igår startade jag och Åysan startklass för tredje gången och fick ett tredje förstapris. I regn och efter en lång väntan denna gång kom vi delad trea av drygt 20 startande. Så nu har Åysan en ny titel som jag just nu inte ens vet hur den stavas.

Jag tänkte lite fel i uppvärmningen och trodde jag helt sumpat apporteringen pga. ett missförstånd. Men väl inne på planen gjorde hon det jättebra. Sista ingången efter avlämnandet behöver vi dock fortsätta att träna på. Övriga moment gick helt ok. Några sneda sättanden tydligen.

Kan konstatera att blött på marken inte är några problem men att hon är mer skeptisk till regn i ansiktet. Hon kom lite efter ett par gånger på grund av det (tror jag).

Får se om vi startar lydnadsklass 1 nästa år. Hon är ju inte en ”flashig” lydnadshund men otroligt stabil istället och hon gillar såklart att träna lydnad.

Eftersom vi inte kommit med på några fler högre spår i höst än den vi snöplig fick bryta så anmälde jag till ytterligare en startlydnad. Inte har det blivit mycket träning, heltidsjobb, småbarn och mörka kvällar är helt klart begränsande. Några korta små pass här och där är det som hinns med.

Åysan har haft enormt mycket energi de senaste veckorna. En del hundar lugnar ner sig vid 3 års ålder. Åysan verkar ha växlat upp i energi istället. Så en del skall har hon lagt sig till med vid träning.

Lite genrep i tisdags kväll när jag bokat 30 minuter i innelokalen, då var hon iaf tyst. Lite behov av pill med apporteringen visade den checken. Hon släpper sisådär och sätter sig ibland snett framför. Hann pilla lite med det då och lite kort igår.

Idag var det dags att köra startlydnad för andra gången då. Drog start nr 10, sist. Inte en favorit. Jag startar gärna tidigt. Bara att köpa läget. Långt till bilarna så tog med Åysan ganska tidigt och kollade på några ekipage innan vi gjorde en kort uppvärmning. Sen en kort väntan innan vi fick gå in.

Efter att jag tryckt lite lite på gasen i ingången gick hon klockrent genom hela programmet. Engagerad och fokuserad men aldrig stressad. Jag var dock lite klantig och sa några gånger fotkommando en sekund innan jag själv började gå och då hann Åysan resa sig innan jag gick vilket gav några små avdrag. Vi får träna på att hon ska vänta på mig eller så får jag lära mig att säga kommandot samtidigt som jag börjar gå.

Sen blev det väldigt uppenbart i apporten att jag inte tränat på att hon ska kunna vänta några sekunder sittandes framför mig när jag tagit apporten från henne innan hon gör ingången till min vänstra sida. Hon tjuvade på just det och sen satte sig snett vid sidan vid sidan så jag korrigerade det. Den största missen i programmet som helt klart berodde på slarvig träning av mig.

Men utöver den träningsmissen av mig var jag så nöjd med vår insats. Resultatet blev 182 poäng och vårt andra första pris.

Att lyckas komma med på något mer högre spår i höst verkar mindre sannolikt. Minst tre gånger fler anmälda än spår verkar inte vara ovanligt. Vi tränar vidare i alla fall och funderar på om vi ska börja med någon annan bruksgren också. Viljan och kapaciteten finns nog den stora frågan är hur tid för träning ska lösas. Spåret är ju så enkelt på det sättet. Det går att träna själv. Vi ska försöka testa lite längre skick mellan oss i höst för att se om rapport skulle kunna vara något för Åysan. Hon gillar ju att springa och att ligga lugnt att vänta är nog inga problem. Frågan är om vi har tid och tålamod att träna in den motivation och självständighet som krävs för skick på över 1000 m. När vi är ute och går är hon ju verkligen inte hunden som drar i väg några längre sträckor men hon är inte heller ”klistrig”. Vilt skulle hon inte dra på i en arbetssituation. Hur hon skulle reagera på att möta en främmande hund under ett skick vet jag inte men jag gissar att hon skulle se till att hålla ett bra avstånd.

En disskussion som kommer upp rätt ofta är platsliggningens vara eller icke vara. Nu när den är så gott som borta från lydnanden verkar känslorna kring detta i brukset ha stegrats ytterligare. Helt klart är att syftet med att man startar bruksprov varierar med två huvudgrupper. En som gör det som det från början var tänkt för att utvärdera arbetsegenskaperna hos sin brukshund. Att det finns en prispall som några hundar placeras på är inte av något betydande intresse. Det man vill veta är vilka styrkor och svagheter har just denna hund, denna kull mm. Hur behöver jag träna för att vi ska kunna bli godkända/uppflyttade osv. Information som vi villigt delar med oss till hundarnas uppfödare som kan ta hänsyn till detta vid vidare avel på släktingar till våra hundar. Eller ta hänsyn till själva om vi funderar på att avla.

Sen finns de som tycker det är en ren tävling där det intressanta är att avancera i klasserna och gärna tävla SM och få några titlar på vägen.

Detta ger två väldigt olika infallsvinklar på ett moment som platsliggningen där en del hundar kan uppleva en del belastning. För oss som vill veta vilka styrkor och svagheter våra hundar har i arbete är det lika viktigt att få veta om de klarar att hålla stadga i en situation med olika typer av belastning som att den klarar att gå ett funktionellt fritt följ eller apportera olika föremål. Att hundarna är lösa är för mig väldigt naturligt då en arbetande hund bör kunna ligga lös platsad bland andra hundar. Självklart ska hundar som stör eller beter sig illa rapporteras/stängas av oavsett var detta sker men extra viktigt vid platsliggningen. Det ska inte vara värt att chansa med en hund som kan få för sig att störa andra hundar. Att sätta koppel på dem gör antagligen att en del förare kommer chansa ännu mer och kanske ge mer ”stök” (något som ändå är väldigt ovanligt idag).

Att en bra brukshund skulle bli ”förstörd” av att det skulle bli stökigt vid en platsliggning är osannolikt så länge de inte råkar ut för svåra fysiska skador så SKA de kunna avreagera och kunna ligga tryggt igen. Kan de inte det saknar de en viktig pusselbit i mentaliteten hos en arbetande hund. Så gott ALLA former av arbete med hundar innebär risken för att hunden råkar ut för obehagliga situationer. Allt från att en vallhund blir sparkad av ett får till att en polishund bli slagen eller till och med misshandlad. De måste kunna avreagera detta och fortsätta jobba som om ”inget hänt” i liknande situationer i framtiden. Vi kan inte linda in dem i bomull och förebygga ALLT varken då eller vid prov. Inte sagt att man medvetet ska utsätta dem för trista platsliggningar men man ska känna sig trygg med att OM det händer något så tar min hund inte skada mentalt.

Åysan kunde avreagera en situation som jag upplevde väldigt obehaglig när en enorm hund rusade fram till henne i spåret för två veckor sedan. Efter lite tumult fångades hunden in och vi fortsatte spåra utan problem. Åysan avreagerade betydligt snabbare än mig. Hundar lever mer i nuet än oss men om vi går runt och är oroliga och nervösa så kan vi till viss del smitta av oss med dessa känslor på våra hundar.

Jag hoppas verkligen att bruksproven får fortsätta finnas för att pröva hundars arbetsförmågor och att de som vill ha rena tävlingar i de grenarna vi idag har på bruksprov tar fram en ren tävlingsgren (som då kanske kan passa fler raser). Jag hoppas att om bruksproven ska utvecklas åt något håll så är det med syfte att bli bättre arbetsutvärdering än idag och stadga och nerver är mycket viktiga i detta. En del säger att en ”bra” förare kan få upp en ”mindre bra” hund i elitklass, ja självklart. Men den föraren kan säkert också informera hundens uppfödare om de utmaningar denna haft för att få hunden dit. Det är inte resultatet som är utvärderingen utan vad som krävts för att komma dit.

Helix kom upp i elitspår, det säger inget om vilka styrkor och svagheter han har i sina arbetsegenskaper mer än att han efter träning klarat sig till den nivån. Hur vi fick träna för att komma dit säger mer om hans styrkor och svagheter.

Vilken typ av arbetande hund du än tittar på så kommer föraren ha en avgörande del i hur långt hunden kommer men det kommer alltid vara lättare även för denne förare med en hund som har ett mer komplett paket av mentala egenskaper som passar arbetsuppgiften.

Vi fortsätter vänta på löp. Nästa helg blir det i alla fall mentaltest i Lomma. Även om hon börjar löpa innan så hinner vi det innan höglöp. Det ska bli spännande!

Idag skulle vi spåra och trots att det hade snöat i natt så höll vi planen och spårade ändå. Det var bara någon cm snö och på vissa ställen barmark. Det gick ok. Åysan hade lite huvudbry i första vinkeln och gick över en pinne. Men annars spårade hon bra med bra tempo hela vägen (900 m).

Helix blev rätt störd av några korsande spår i början och gick över två pinnar. Inte hans bästa spår men han gillade det och är nöjd nu.

Vi brukar köra spår och/eller uppletande under helgen och denna lördag blev det uppletande. Gjorde en riktigt djup ruta i kohagen. Det är tuffare terräng än det ser ut som. Helix fick hämta 4 föremål och Åysan 6. Daniel stod på en hög sten i kanten av rutan och filmade.

Älskar att se dem jobba självständigt med nosen. I uppletandet krävs ändå en ganska stor vilja till samarbete. Helix kan bli lite väl kontaktsökande om han tycker det blir svårt. Åysan jobbar bara vidare tills jag bryter henne om det blir för svårt. Hon är lite av en envis evighetsmaskin i uppletande.

Även om jag är mycket mån om att rasen Australian kelpie ska fortsätta vara en mycket bra arbetshund så är det för mig ännu viktigare att jag kan hitta en hund av rasen som fungerar i min vardag.

Även om jag älskar att träna med hundarna så är det bara en mycket liten del av tiden som vi är med våra hundar. Den stora delen av tiden är vardag. En vardag som numera även innehåller två små barn. Få saker ställer så höga krav på att ha en mentalt stabil hund som att vistas runt högintensiva, impulsiva och påhittiga barn. Som trots att man säger till 10 ggr per dag att låta bli hundarna bara måste prova något med dem.

Vår första kelpie hade aldrig klarar detta utan att må dåligt, bli rädd och troligen markera/bita så det är inte självklart att alla hundar i rasen funkar runt barn. Han fick somna in innan han behövde uppleva det.

Av de två vi har nu är Helix tålamodet själv och Åysan riktigt duktig men tröttnar snabbare och går iväg. Ingen av dem ”älskar” barn på ett sätt som innebär att de jagar upp sig när de träffar barn vilket är väldigt skönt. För mig indikerar sådan uppjagning en viss osäkerhet och det vill jag inte ha. Våra hundar är neutrala runt barn men kan passa på att slicka lite på dem om de råkar befinna sig med ansiktet på rätt höjd.

Kanske kan man säga att situationen i de två senare bilderna inte ska uppstå. Det hade jag sagt innan jag fick barn. Men det enda jag kan göra för att förhindra dem är att stänga bort hundarna. Barnet är inte alls lika lydigt och lättränat som hundarna. Vi vill att hundarna är en del av vår vardag och inte bara ”arbetsmaskiner” så det är inte ett alternativ.

Jag vill kombinera denna stabila ”vardagsmentalitet” med bra arbetsegenskaper, en vanlig men inte självklar kombination i rasen. Kelpies kommer så gott som alltid vara mycket energiska hundar som behöver motion och mental träning för att må bra. Våra är lugna i vardagen men då får de också en del motion och träning. Inte massor men en del iaf.

Om lydnaden visar på hundens vilja att samarbeta så ser man kanske mest av förarens förmåga att träna sin hund smart utifrån dess förutsättningar.

I spåret däremot så kan jag som förare inte alls påverka lika mycket. Visst kan jag grundträna smart men ändå måste hunden ha förmåga till koncentration och uthållighet för att självständigt lösa längre spår med olika svårigheter. Här tycker jag man kan se arbetsegenskaperna som gör en bra brukshund. Det kan man såklart se även i sök, patrull mm.

Mina första två hundar har varit extremt taggade på spår från början och gärna galopperat sig genom spåren. Åysan har också tyckt spår varit kul men tagit det betydligt lugnare. Hennes otroliga intresse för allt ätligt var lite av en utmaning ett tag då hon ibland letade harpluttar när vi spårade i början av träningen.

Nu tycker jag hon kommit långt ändå för att vara knappt 3 år men jag har fått tänka lite annorlunda då vi tagit för lång tid och nästan för lång tid på oss de två lägrespåren vi startat.

Vi kör oftast med mjukost som belöning då det är det godaste hon vet. Sen uppmuntrar jag ett lite högre tempo. Nu har det verkligen gett utdelning då hon blir säkrare och snabbare för varje spår. Hon är väldigt duktig på att hitta pinnar trots ett högre tempo. Jag hoppas vi kan starta högre spår i år.

Igår spårade båda hundarna och höll nästan exakt samma tempo. Helix spår på knappt 500 m och Åysans drygt 1100 m. Ingen av dem hade något tapp men kollade runt i en vinkel var. Båda fick störning i spåret av andra personer och hundar som gått i skogen.

Idag hade vi bokat en timme i inomhuslokal. Första riktiga lydnadsträningen på 3 veckor. Vi har pillat lite stegförflyttning och några andra saker hemma men utöver det har det mest blivit promenader, spår, uppletande och specialsök.

Vi var båda lite ringrostig men tog oss igenom en kortare bana med några små missar. Jag vill inte bara visa det som går bra utan även det vi behöver jobba lite mer på.

I filmen blir det tydligt att Åysan saktar ner när hon inte riktigt vet vad som ska hända. Jag fick trycka lite på gasen några gånger och det svarar hon bra på. Leken utan leksak funkade inte idag vilket inte är konstigt då vi gjort väldigt lite sånt dem senaste tiden. Det går inte alls att göra med bebis i bärsele. Men när vi kan köra mer lydnad hemma så ska jag jobba mer med den.

Idag har vi varit på Ultuna och gjort hjärtultraljud på både Åysan och Helix. Vi blev undervisningsobjekt så det var ett helt gäng studenter med och tittade och hjälpte till.

Först ut var Helix som ju gjort detta några gånger nu. Femte gången var det nu. När han var 4 upptäcktes att han hade ett läckage över mitralisklaffarna som man inte kunde veta om det var en en början till en hjärtsjukdom eller inte. Efter det har vi föjt upp detta och mycket sakta har han utvecklat sjukdomen myxomatös mistralisklaffdegeneration. Idag hade blåsljudet som hörs i stetoskåpet blivit högre och klaffarna mer tydligt förändrade. Men han behöver ingen medicin utan ska följas upp igen om ett år.

Åysans är ju ung och hennes hjärta var som väntat bra skick. Ett ytterst litet läckage kunde ses men bedömdes som en normalvariation. Jag vill kolla detta även om hon är ung så har det i rasen förekommit hundar som i relativt ung ålder har fått förändringar på hjärtat som sedan lett till hjärtsjukdom i relativt ung ålder. En sådan hund vill jag inte råka avla på.

Jag är mycket nöjd med hur båda hundarna skötte sig. Helix fick verkligen visa tålamod på undersökningsbordet när samtliga studenter skulle turas om och lyssna på hans blåsljud. Han var lite pratsam så för att de skulle kunna höra mer på hjärtat än hans gnäll så körde vi omvänt lockande. Trots hans lite tråkiga sjukdomshistorik med otaliga veterinärbesök och att han nyligen var inlagt i fem dygn så är han helt trygg och orädd. Men fortfarande inte helt förtjust att bli fasthållen på sidan men inte rädd.

Åysan var lugn och nyfiken och fick bli undersökt av två studenter när jag var i ett annat rum med Helix. Inga problem enligt studenterna. Hon passade även på att tigga till sig mycket gos. Sen gick hon lugnt in i det lite mörka ultraljudsrummet fullt med främmande människor och kollade sig omkring innan hon hoppade upp på undersökningsbordet. Inte heller hon tyckte det var kul att bli fasthållen på sidan men accepterade det snabbt.

Fick även båda hundarna vaccinerade mot kennelhosta. Nu är det bara avmaskning som ska fixas innan Åysan kan åka på dejt. Löp beräknas börja om en månad.