Övrigt

av

Ett hastig avsked av Helix

För snart en vecka sedan fick Helix somna in. Han har varit trött men verkat helt ok under hela vintern. Men natten till tisdagen den 18 mars blev han dålig i magen. Först var det inget oroande. Han åt och drack men hade då och då diarré. Han fick canicur på em men sedan blev det bara värre. Han behövde gå ut konstant i perioder och under natten till onsdagen blev det inte bättre och han ville inte längre äta. Det kunde vara lugn några timmar men sedan satte det igång igen.

Så på fm den 19 mars åkte vi till djursjukhuset och de tog blodprover. Som eg. såg rätt ok förutom att han hade lågt blodsocker. Men han fick stanna kvar för att få dropp. Rapporterna vi fick sedan varierade från att han mådde bättre och åt till att han svimmat vid en rastning. Han blev kvar två nätter och efter 2 dygn hade de diagnostiserat honom med Addison vilket skulle behandlas med kortison och vi fick en positiv prognos på fredag morgon. 6 timmar senare ringer en veterinär och berättar att Helix fått det riktigt jobbigt med andningen och troligen har fått hjärtsvikt av kortisonet. Vi visste ju sen tidigare att han har hjärtsjukdomen MMVD och åt hjärtmedicin för det. De hade kommit fram till att hans hjärta troligen inte klarade behandling med kortison då det ger mer vätska i kroppen och då måste hjärtat jobba hårdare. Utan kortison så skulle han inte kunna reglera blodsockernivåerna och inte bli av med sin diarré. Två problem som helt enkelt inte fungerade att behandla samtidigt.

Det var ett tråkigt men enkelt beslut att det fick räcka då. Vi åkte dit hela familjen och Åysan och var med när han somnade in. Även daghusse och dagmatte kom och sa hejdå.

Vi är så tacksamma att ha fått dela vårt liv med denna snälla och tokiga hund i över 10 år. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han har trots en del åkommor genom livet alltid varit positiv och aldrig nervös eller rädd. Han har varit väldigt rolig att jobba med då han genom hela livet alltid gett 110% i all träning. Ibland kanske lite för engagerad i träning vilket har varit en utmaning i sig. En otroligt bra storebror till både Åysan och våra barn har han också varit.

av

Specialsök, tågresa och planering

Under vintern har det blivit mycket specialsöksträning så när det skulle hållas ett specialsöksprov i närheten så tog jag chansen och anmälde oss.

Provet hölls i en snickarverkstad med ganska trångt mellan inredning och maskiner. Provet gick bra på så sätt att Åysan gjort ett strålande jobb och hittade alla tre gömmor med tre klockrena markeringar. Däremot behöver jag träna på systematiken och att inte lägga mig i. Vi blev inte godkända på grund av att jag störde henne för mycket. Sedan dess har vi tränat mycket på att hon ska söka framför mig och inte ha bråttom ”vidare”. Att hon haft det är helt mitt fel och hon verkar snabbt ha förstått nu att hon ska söka framför mig nu så jag lättare kan få henne att söka av området i ett jämt tempo.

Jag är i alla fall att hon var precis så stabil och obrydd i den nya miljön med nya människor som jag trott. Hon fortsatte jobba trots att det blev långt utan belöning och var varmt där inne.

Nu har vi tränat lite mer och gör ett nytt försök på ett prov i mars efter ännu lite mer träning.

En annan aktivitet vi provat på är att åka tåg. Jag och Åysan åkte en dagstur till Skåne med SJ snabbtåg. Första gången på tåg för Åysan. Som väntat inga som helst problem. Hon är verkligen en enkel hund att ha med i alla situationer. Kopplar av eller tigger mat/godis när inget händer.

Vi hade väl inte trott att vi skulle ha möjlighet att para Åysan i år men det finns en viss chans att det blir så ändå. Just nu väntar vi på den sista informationen som behövs för vi ska veta om det kan bli så. Löpet är beräknat i april i så fall. Spännande!

av

Blandade aktiviteter i juni

Åysan har fortsatt sin resa mot en riktig allroundhund i juni. Den 14 juni startade hon rallylydnad nybörjarklass men en helt annan förare. De hade tränat rally ihop 4 eller 5 gånger innan. Resultatet blev två kvalificerande resultat. Jag var inte med och såg då de var kvällstävling men enligt uppgift skötte sig Åysan bra. Lite avdrag på grund av felsteg från förare bara.

I övrigt har det varit lite sparsamt med träning. Ett par spår har vi hunnit med och pillat lite moment till högrelydnaden. Utöver det lite joggingturer och en del simning förutom vardagspromenader.

1,5 vecka kvar till semester, då ska vi ha lite mer regelbunden strukturerad träning hoppas jag.

Det blir mycket vila skuggan dessa varma dagar.
av

Åysan 3 år

Idag fyllde Åysan 3 år. Dagen var kanske inte så festlig då jag höll kurs på förmiddagen och sen åkte vi och handlade men bil fick hon ju åka och det gillar hon. Sen hade Daniel och Nelia handlat en leksak och lammstrupe som hon fick när vi kom hem.

Senare så körde vi ett litet uppletade vilket var uppskattat trots värmen.

av

Äntligen vår

Snön är borta och värmen har kommit. Vi njuter av att vara ute i flera timmar utan att bli blöta och kalla. Förberedelser för årets odlingssäsong i trädgården rivstartade i helgen. Trädgård och odling är vårt andra stora fritidsintresse utöver hundarna. Hundarna tycker det är rätt soft att hänga i trädgården med oss, de rymmer inte fast än grindarna oftare är öppna än stängda. De busar ibland men mest ligger de och slappar eller tuggar på något gammalt tuggben.

I helgen fick de köra lite uppletande, en mycket kort joggingtur och Åysan fick även en kort cykeltur som hon verkade älska. Denna gång gasade vi på lite då det inte bara var transport. Hon har fortfarande inte börjat löpa, får se om hon ska dra ut på det till över ett år mellan löpen. Hoppas verkligen inte det dock. Sommarvalpar vore utmärkt (så de kan gräva upp alla våra odlingar…).

Försökte fota barnen idag men då ville Åysan vara med så jag ropade även in Helix. Det blev dock ingen bild där alla tittade in i kameran samtidigt…

av

Mentaltest Åysan

Åysan har ännu inte behagat att börja löpa. Snart har det gått 11 månader sedan senaste löpet.

Den oväntat långa väntan gav oss i alla fall möjligheten att starta henne på mentaltest innan parning något jag hade som mål men eftersom vi fick en bebis i höstas så kunde vi inte starta då och sen dessa har det knappt funnits några mentaltest.

I lördags trycke vi i alla fall in hela familjen i bilen och körde söderut. Lite overkligt eftersom de på lördag morgon var 2 dm snö och -14 grader hemma i Linköping men i Skåne fanns inte en snöflinga visade det sig. Vi övernattade i Helsingborg. Första hotellnatten för Åysan och det var inga konstigheter. Hon sov lugnt hela natten till skillnad från Helix som vaktade lite, behövde ut på en extra rastning och absolut ville ha frukost kl. 06.00. Hon tyckte det var lite spännande att gå genom receptionen till hissen så det var typ ångvält i koppel där.

På söndagen åkte vi vidare till Lomma brukshundsklubb där själva mentaltestet skulle vara. Åysan skulle starta sist så det blev en del väntan i bilen för hundarna. Jag hann se två andra kelpies innan. Mycket intressant då det var två väldigt olika hundar. När det var Åysans tur var hon väldigt taggad på att få komma in på planen (och träna trodde nog hon).

Hon var sig själv genom hela testet det enda som inte riktigt kom fram var att hon har en fin kamplust även socialt då hon behöver lite mer jakt/retning för att vilja gripa en leksak som någon annan håller i (om den inte är fluffig) än vad de ger här. Hon är mer van vid att gripa föremål under jakt vilket verkligen visade sig under just jakten som hon satte full pott på. Hon kämpade längre än jag trott med den gömda bollen. Hon samspelade mycket fint med funktionärerna, svarade på lekinviter mm. Hon avreagerade bra, blev egentligen aldrig ”rädd”. Tog det lugnt när inget hände. Sprang utan tvekan förbi halvfigurerna. Hon visade heller ingen aggressivitet i något moment. Släden var inte så intressant så hon spanade lite på några bjäbbiga småhundar utanför planen. Skotten bekom henne inte alls. Hon kollade i passiviteten och lekte under lekdelen. Så skönt att känna igen vår hund och att hon knatade därifrån helt oberörd.

Jag ska försöka sätta ihop en liten film på vissa delar. Det fanns funktionärer som önskade att inte bli publicerade på nätet så det får bli en modifierad variant.

Nedan ses en sammanställningen av resultaten.

av

En vecka med Åysan

Nu har Åysan bott här i en vecka. Vi har börjar vänja oss, framförallt Helix som har ett enormt tålamod med henne. Hon är en dam med mycket humör och många åsikter. Hon älskar att ”jaga” fötter vilket vi inte riktigt uppskattar, det gör ont och man är rädd att råka sparka eller trampa på henne. Mantrat får vara ”det går över”. Vi avleder och säger ifrån och det det har blivit bättre.

I övrigt ett väldigt lättsam valp. Vi ”tränar” på att leka och belöna med godis (man får inte ta innan signal) och hon lär sig jättesnabbt, vi har även provat lite handtarget och gripa föremål. Det ena röstkommandot vid har börjar nosa på utöver hennes namn och belöningssignal är inkallning. Jag tänker att vi jobbar relation och belöning först. Jag vill gärna att vi har vissa färdigheter innan jag lär flera röstkommandon.

Sen är det ju mycket miljöträning den här första månaden. Det blir en del små utflykter. Vissa mer uppskattade än andra. trädgårdsföreningen med människor och ankor var skoj men sandtaget med bad i var inte alls lika uppskattat.

Helix ska får öka sin träning ännu mer och nu känns det inte längre som han är en ”skadad” hund. Han får simma och jogga och verkar inte bli sämre av det. Sen ska han träna upp coremusklerna.

Det har inte blivit några avancerade fotosessioner än så det är mest halvdana mobildbilder.

 

av

En lugn period

Vädret de senaste veckorna har inte inbjudit till några långa utomhusvistelser när man har med en liten bebis. Det blir lite promenader och lite träning hemma eller i byn när Nelia sover i vagnen. Inget avancerat. Som tur är har vi haft agilityträning inomhus en gång i veckan sen november. Sista gången skulle vara förra veckan men då fick vi tyvärr ställa in då Helix var irriterad i sitt öga. Det har hänt en gång tidigare för ett antal år sedan så jag behandlade på samma sätt som veterinären sa att jag skulle göra då. Två dagar senare var det helt bra. Det blev en tråkig vecka tyckte Helix. Som tur är kompenserade vi det i lördags genom att både spåra och träna uppletande.

För ett par veckor sedan var det agilitytävling, 2 disk och en felfri men för långsam runda blev resultatet. Trist att vi inte får till det i agilityloppen nu. De har ju gått bäst tidigare. Bara att träna mer men det tar nog lång tid innan vi tävlar igen.

Nu har vi ett par veckors gemensam ledighet hela familjen innan jag börjar jobba igen i januari.

dsc_0644

Aj i ögat måndagen den 9 december

dsc_0645

Helix vill vara med och leka

dsc_0649

Mitt sällskap i veckorna de senaste månaderna.

Nu blir det jul och nyår med förhoppningsvis en del hundträning 🙂

av

Kurs

Förra veckan var vi iväg två dagar på kurs med Frida Wallén.

Passen gick riktigt bra. Helix var pigg och alert trots 30 graders värme. Vatten fanns i närheten så kan fick doppa sig eller eller två gånger varje dag.

Vi kollade på dessa moment:

Fritt följ – jag ska komma ihåg att gå fort och andas långsamt. Stannar han snett i halterna ska jag justera honom manuellt inte med axlarna. Vändningar och stegförflyttningarna ska jag undvika att göra flera i följd på träning.

Inkallning med ställande (och läggande) – Fortsätt som innan. Var tydlig med mina kommandon.

Framförgående – fortsätt som innan, variera med och utan targets.

Kryp – träna framför och bestäm hur många steg med bakbenen han ska klara innan beläning. Belöna med vänster hand.

Skall – Står jag framför sitter han bra hela skallet. Så jag ska försöka att gradvis inta rätt position och behålla stadgan.

Metallapporten – variera med att belöna stadgan och apporteringen. Inte låta honom hämta apporten om jag vill belöna stadgan. Utmana stadgan genom att dra i halsbandet.

Husse och Nelia var också med denna gång och trots värmen hade vi rätt trevliga dagar tycker jag. Tält och silverduk var nödvändiga.

I helgen var vi i Västerås och badade två dagar i rad, eller ja Helix badade tre dagar. Toppen konditionsträning för Helix i värmen då han älskar att simma.

I övrigt så försöker vi träna lite spår och uppletande regelbundet. Det får bli hårdträning kommande vecka då vi har tävling nästa helg.

av

Ett snabbt avsked

Mycket har hänt de senaste månaderna. Ett nytt liv som vi håller på att lära känna anlände för snart 6 veckor sedan genom vår dotter. En kär familjemedlem sedan över 7 år har vi fått ta avsked av. Kiro är en av de mest otursdrabbade hundar jag vet, hans lista med veterinärbesök är rätt lång för en hund utan kronisk sjukdom. Förra året var han dock helt förskonad så när som på vaccinering och avmaskning. I år började det bra med enbart vaccinering för att sen gå åt skogen minst sagt.

I slutet av maj blev han lite halt på vänster bak. Det kan ha hänt när vi tränade budföring. Tassen höll han utåtvinklad och han avlastade alltid det benet. På grund av alla helger var det svårt att få veterinärtid så det tog 2 veckor med koppelpromenader innan han blev undersökt. Inget särskilt hittades vid röntgen, muskelskada misstänktes så de blev smärtstillande och vila. Det veterinärbesöket var någon av det värsta vi varit med om. För det första kunde de ju inte känna särskilt mycket eftersom han var så oerhört spänd från början. Sen skulle han få lugnande för röntgen men det funkade inte så bra, han vaknade till så fort någon kom in på rummet. Han högg mot allt pga. det lugnande. Tillslut fick han gå iväg (han gick trots en rejäl dos lugnande) och bli sövd på riktigt för att kunna röntgas. Han var nog rätt påverkad mentalt dagarna efter också. Det var en onsdag.

Måndag morgon veckan efter kommer Daniel in från morgonpromenaden bärandes på Kiro. Då hade han blivit biten av en huggorm i vänster bak när han var ute och bajsade i det höga gräset. Vi har tidigare bara sett en huggorm sen vi flyttade hit och den var död. Men oturshunden Kiro har så klart maximal otur.  Vi får snabbt en veterinärtid och drygt en timme senare är vi hos veterinären. Vi lyckas utan allt för stora problem få in en kanyl för dropp och mediciner och Kiro får stanna kvar. De vet hur svårhanterad han är men han har sin munkorg.

Jag hör från den under dagen och Kiro är rätt dålig så vi beslutar att han ska få serum mot ormgiftet, en dos kostar 7000 kr så de ger man bara när det verkligen behövs, det var inget som behövdes första gången Kiro blev ormbiten. De tycker han svara ok på serumet och planen är att han ska få komma hem över natten eftersom han är så svårt att hantera och de har bara en djurskötare på plats.

Jag får en tid när jag ska hämta honom och åker dit. När jag kommer dit håller de på att ta ett EKG, när de är klart får jag träffa Kiro men inte åka hem för de vill prata med en expert om resultatet. Han är superstressad och vill bara bort från djursjukhuset. Tillslut kommer en veterinär och berättar att han hjärta slår ojämnt och att de vill att han stannar kvar så jag får åka hem utan honom.

På förmiddagen på tisdagen ringer den veterinären som tog emot honom och berättar att det tyvärr inte har blivit bättre med hjärtat. Han har nästan inga normala hjärtslag alls. Hon tar upp några olika behandlingsalternativ, serum igen eller hjärtmedicin, båda innebär troligen flera dygns intensivvård och lång konvalescens i total vila. De vill i så fall att han åker till ett större djursjukhus med mer personal på natten eftersom han är så svår att hantera. Det enda vi kan göra annars är att låta honom somna in, vilket nog är det mest humana enligt henne så han mår oerhört dåligt mentalt av att vara inlagd. Jag höll med men ville prata med Daniel först.

Det var lite av en chock, vi hade ju trott att vi skulle få hämta hem honom. Han hade ju redan överlevt ett ormbett, hur kunde detta vara så mycket värre? Troligen fick han i sig mer gift denna gång, det tog på ett värre ställe (benet är värre än nosen) och han var oerhört stressad vilket gjorde att giftet spred sig snabbare i kroppen. Det tar inte lång tid att komma fram till det tråkiga beslutet att han ska få somna in, jag meddelar det när veterinären ringer igen lite senare, sen bryts samtalet pga. fel hos vår teleoperatör innan vi hinner beslut hur och när.

Tillslut får vi åka till djursjukhuset för att vi kan inte komma i kontakt med dem igen. Vi kommer dit runt lunch och får träffa Kiro. Hans daghusse sen 6 år kommer också för att säga hejdå. Vi sitter ute i gräset i skuggan och klappar på honom och han jagar några flugor och äter lite godis, tyvärr spyr han upp det också men det verkar inte bekomma honom. Han är tröttare än dagen innan och ligger ner och kopplar av lite ibland. Helix är också med där ute. När det sedan är dags får vi gå in på ett litet rum, det är så litet att Helix får sitta i bilen. Kiro får en mjuk fäll att ligga på och vi får vänta lite på veterinären och då ligger han avslappnad och bli klappad. När veterinären kommer sätter han sig men är ganska lugn ändå. Han får sömnmedel rätt i blodet och somnar omgående och får sedan den sista sprutan. Inget vi hade kunnat föreställa oss någon dag innan. Livet kan ändra sig fort.

Nu har vi varit utan Kiro i snart 2 veckor, det är tomt och lugnt. Det är också mycket enklare. Han var en krävande hund på sitt sätt, man var hela tiden tvungen att förutspå hans reaktioner och skydda honom från sådan som kunde skrämma honom. Främst andra hundar och barn. Det har inte gjort att vi älskat honom mindre men vi har varit väl medvetna om att det kommer en dag när det inte går längre. Vi trodde bara inte att den skulle komma redan och så snabbt.

Jag är också oerhört glad att jag hade kvar hans försäkring, det gick åt ca 30 000 kr på en vecka med hältutredning och ormbett. Hans veterinärvård låg på 60 000 så troligen hade den inte räckt om vi valt att fortsätta behandla. Det var dock inget avgörande för när vi tog beslutet hade jag ingen aning om vad vi lagt ut hittills.

Några av de sista bilderna jag har på Kiro.

 

Kiro och bebis gosar med husse i soffan
Kiro på en favoritplats med ett omtyckt gosedjur
En sista mysstund i gräset