augusti 30, 2024 av renatehagelin

Tankar kring prestationsavel

Jag har med åren blivit mer och mer tveksam till sport. Mest funderingar har jag av naturliga skäl haft kring sport där djur är inblandat. Men efter att ha lyssnat på dokumentärer om hur det kan gå till på elitnivå även i annan sport då utsatta människor kan utnyttjas helt hänsynslös i många fall.

Men tillbaka till djuren. Ligger det i deras intresse att prestera på högsta nivå i en sport? Knappast. Det har under senare tid visat sig att hästar tränas på vedervärdiga sätt för att uppfylla domarnas preferens på dressyrtävlingar. Att galopphästar tränas och tävlas trots att de har svåra skador. Att tro att detta skulle vara det enda ställa där detta förekommer i hästvärlden vore naivt.

Men hundvärlden då? Hundarna älskar ju generellt sina ”sporter”. Ja absolut. Träningsmässigt så är problemet troligen inte alls lika stort även om det troligen förekommer träning som påverkar hundarna negativt. Jag är själv aktiv i hundsporter och har varit i 12 år nu. Men hur påverkas avelsurvalet när man strävar efter fart, mycket kamp och explosivitet för att ha goda chanser att komma högt upp på mästerskap i hundsporter så som exempelvis agility och lydnad. Hur påverkar det avelsurvalet hundarnas funktion och mående i övrigt? Hur påverkar avelsurvalet och träningen hundarnas hållbarhet? Hur påverkas hundraser av avel mot prestations i hundsport?

Jag har tidigare alltid uppfattat prestationsavel som något hyffsat positivt. Men på senare år har jag börjat fundera mer på vad konsekvenserna blir och kan bli. Både för individer och en hel ras. Det är ingen nyhet att när man selekterar mycket hårt på några få egenskaper oavsett vilka det är så får man kompromissa med andra. Något som pratats mycket om är exteriöravel där jakten på priser i utställningsringen gör att det kompromissas med både hälsa och mentalitet i vissa fall. Många hundar får leva i osunda kroppar och/eller med rädslor till följd av detta.

Men det är ju inte bara inriktning mot exteriör skulle vara det enda som kan vara till nackdel för individen. Även när man riktar in sig på andra egenskaper än exteriör så kan det innebära kompromisser men andra delar. Ibland medvetet och ibland omedvetet. Jag har träffat både jakthundar och vallhundar med helt uppenbara rädslor (ljud, sociala, underlag mm.) där ägare förklarat att det inte är något hundarnas uppfödare tar hänsyn till bara de gör ”jobbet” tillräckligt bra. Lever dessa hundar i en lugn miljö och huvudsakligen får syssla med sitt ”arbete” är detta troligen inga stora problem. Men när dessa hundar förväntas leva ett ”vanligt” liv där det förekommer höga ljud, många människor och olika typer av underlag kan de absolut leda till att en del av dessa hundar mår mindre bra. Samma urval med med andra preferenser sker såklart hos många uppfödare som inte prestationsavlar också.

Hur kan det då påverka en hel ras? Säg att en ras blir väldigt populär som agilityhund. Rasen har en i mentalitet och exteriör som gör den lämpliga för detta. Men för att kunna konkurrera på högsta nivån så behöver hundarna vara väldigt väldigt snabba både fysiskt och i reaktionerna. Allt fler som har rasen är aktiva i agility på hög nivå och vill väldigt väldigt gärna ha dessa hundar med det ”lilla extra”. Avelsurvalet ligger då troligen oftare på att hitta hundar som uppfyllde dessa kriterier och synen på hur snabb och reaktiv rasen förväntas vara skiftar. Allt fler vill ha dessa riktigt snabba hundar. Fler uppfödare vill få fram dessa hundar. Rasens ursprungliga egenskaper förskjuts. Hade rasen ett användningsområden (jakt, vall, bruks, tjänst) så kommer troligen dessa egenskaper påverkas på sikt.

I en del raser har sportaveln påverkat rasen så mycket att man pratar om tre ”rasvarianter” exteriör, tjänst och sport. Där sporthundarna är alldeles ofta för högt tempererade för att funka i tjänst och exteriörhundarna saknar ofta andra delar för att fungera i tjänst. I en stor ras kan man kanske ha dessa tre ”varianter”. I en liten ras går det inte att ha flera subpopulationer.

Det är viktigt att tänka på att hundsport tagits fram för att vara underlag för avelsurval. De är framtagna för att vara roliga aktiviteter att göra med sina hundar. Avelsurvalet bör ske via rasspecifika arbetsprov, mentalbeskrivningar (MH/BPH), mentaltest för brukshundar, funktion i vardagen samt hälsotester och kunskap om hälsa och mentalitet i kullar, linjer. Målet bör vara hälsa, mentalitet med bra nerver samt en funktionalitet för arbete om den är av arbetande ras.

Hur exteriören och hållbarheten påverkas av prestationsinriktad avel mot hundsport finns det nog inte mycket data på. Men tveklöst ökar belastningen på hundarnas kroppar ju mer explosiva och snabba de är. Här påverkar träningen såklart mycket men en hund som är snabb och explosiv är det ofta i mycket och även om man försöker träna lugnt och försiktigt är det inte alltid så lätt med en sådan hund.

Det är mina tankar om prestationsavel mot sport.

Helix på bilden nedan är/var en mycket snabb och explosiv hund. Många har gillar honom pga. det. Jag också. Men nu inser jag att hans kropp hade nog hållt bättre om han varit mer balanserad. Han har också varit rätt svårt att träna då hans nerver inte riktigt klarat att tygla all energi utan väldigt mycket hjälp från mig. Vi har kämpat med koncentration och ljudande. Han är inte alls avlad med tanke på hundsport utan mer mot bruks. Men för mig är han ett exempel på att mycket fart och explosivitet långt i från alltid är positivt hos en arbetande hund. Rädslor har han i alla fall sluppit.

maj 9, 2024 av renatehagelin

Vi spårar och spånar vidare

Eftersom det inte blev någon parning så passade jag på att anmäla till två olika högre spår så nu blir det hårdträning. Vi har ju redan tränat inför detta då vi startade ett högre spår i höstas men det behöver dammas av lite och bygga lite spårkondition och ren fysisk kondition. Jag hoppas och tror att hon inte blir skendräktighet efter detta löp heller då hon inte blivit det tidigare.

Åysan är ju väldigt tacksam på det sättet att har hon lärt sig något så tappar hon inte det bara för att vi inte tränat det på väldigt länge. Tur det då det ibland kan bli lite längre träningsuppehåll. Sen har vi moment som inte var helt 100 i höstas heller så de får vi vidareutveckla.

Angående avel så velar jag mycket i om vi kommer göra ett nytt försök 2025 eller om det helt enkelt får vara och att vi kanske provar i framtiden om vi skulle ha en annan lämplig tik. Eftersom jag vill vara noga i allt så är det en mycket stor insats både tidsmässigt och ekonomiskt att planera en parning. Men om nu Åysan är en tik som helt enkelt inte kommer vilja para sig så kommer jag inte ta till inseminering bara för att få valpar. Att ha naturlig drift till fortplantning är en viktigt tycker jag.

Men hon är så himla stabil i vardagen och trevlig i träning att det känns himla synd att inte ge det en chans till men under lite andra förutsättningar i så fall. Vi har ett tag till att fundera då hon troligen inte löper igen förrän mars 2025. Under tiden hoppas jag på uppflytt till Elitspår, fler specialsöksprov och kanske start i lydnadsklass 1.

mars 1, 2023 av renatehagelin

Vem ska vi sälja valp till?

Det är väldigt kul att vi börjar få ihop en liten lista med intressenter till den planerade kullen. Med det kommer många intressanta samtal.

Jag har ju skrivit att jag vill sälja valpar till bruks och tjänst. Det stämmer att jag vill men jag kommer att värdera personkemin högre. För mig är det viktigare att eventuella valparna hamnar i hem hos valpköpare som vill/kan kommunicera med oss. Både be om hjälp vid behov samt ge feedback på styrkor och utmaningar med hunden. Men om jag har flera där jag känner att det fungerar så kommer jag titta på valpköparens ambitioner och erfarenheter inom bruks och tjänst.

Anledningen är att jag vill få så många som möjligt av valparna arbetsmässigt utvärderade. Andra aktiviteter som agility, rally och lydnad mm. är sporter och de är inte framtagna för att på något sätt utvärdera några arbetsegenskaper till skillnad från exempelvis bruksprov. Dessa sporter kan ändå visa på en hunds samarbetsvilja och förighet i varierande grad men hos en brukshund vill jag även se att det finns en bra förmåga att lösa arbetsuppgifter självständigt som exempelvis i spår/sök/specialsök. Jag vill se att det finns en uthållighet att arbeta under en hel dag vilket kräver en hyffsad förmåga att växla mellan passivitet och aktivitet.

Detta gör att jag hoppas hitta hem där det finns tydliga ambitioner att starta iaf lägre klass bruks (snart finns även specialsöket här) och/eller utbilda hunden till tjänstehund. En stor fördel med att ha dessa ambitioner är att den träningen (sök/spår) också är väldigt bra aktivering för en kelpie där den får koncentrera och arbeta med nosen.

Det går väldigt bra att höra av sig vid intresse även om man inte har dessa ambitioner idag för det viktigaste är som sagt personkemin förutom en bra hem såklart.

Kan även skriva att jag inte alls hade dessa ambitioner innan jag köpte min första kelpie. Men så fort jag började läsa på och sen träna så fastnade jag rejält för främst spår och lydnad men tränade och tävlande även en del i agility. Det var så kul att träna tyckte jag och tävlingar/bruksprov blev ett sätt att få ett kvitto på att vi gjorde framsteg i träningen. Jag har aldrig brytt mig om att ”tävla” mot någon annan utan bara att vi ska utvecklas och bli bättre. Jag har aldrig gått en spårkurs men fått samtliga av mina kelpies uppflyttade till högre klass spår och Helix har även startat i elit klass spår så man måste verkligen inte kunna allt innan man skaffar en brukshund, det går bra att lära sig om viljan finns.

Härlig promenad idag. Hundarna stannar snällt och väntar när jag går lite långsamt med bebis i sele.

297 dagar sedan senaste löpet startade. Samma antal dagar hon hade mellan sina två tidigare löp. Nu hoppas vi att hon inte förlänger det väldigt mycket mer denna gång.

/Renate

februari 16, 2023 av renatehagelin

Aptit – ingen bristvara

Av de tre kelpies vi har haft så är Åysan den utan konkurrens mest mattokiga. Kiro var som valp och unghund rätt kräsen och åt inte alltid den maten som serverades. Helix har haft bra aptit men inget överdrivet. Båda hanarna har blivit hungrigare efter kastrering.

Men den svarta damen hon har inga hämningar när det kommer till mat. Hon inhalerar torrfoder. Hon dyker efter allt ätligt hon hittar ute. Hon har snott åtskilliga ätliga saker från Nelia. Numera inte lika ofta som när hon var yngre tack och lov.

Att vänta på nästa måltid är en pärs tycker hon. När det närmar sig en måltid så är hon mycket snabb till tvättstugan där de äter.

Just nu får hon ändå ganska mycket mat. 3 dl torrfoder och 250 g färskfoder per dag så svälter gör hon inte.

Här är en utsvulten Åysan som väntar på sista kvällsmaten.

En sund aptit hos mina hundar är viktigt för mig. Det är inte kul med en hund som matvägrar, särskilt inte en hund som man vill ska arbeta. Sen ska de ju absolut inte tillåtas bli tjocka för det.

november 28, 2022 av renatehagelin

I slutet av året

Nu är 2022 snart slut och inte mycket har blivit skrivet här. Mycket har hänt i livet, bra saker men tids- och tankekrävande. Jag har varit gravid större delen av året och den 16 oktober föddes vårt andra barn. Under graviditeten har det varit full fart med jobb och hundträning. Åysan blev i augusti på andra försöket uppflyttad till högre spår. Riktigt kul att hon är stabil och fin i lydnaden men vi behöver mer spårerfarenhet vilket märks extra tydligt på tävling.

Tanken har sen ett bra tag tillbaka varit att Åysan ska få en valpkull hos sin uppfödare 2023 eller 2024. Men men lite ändrade förutsättningar så har vi troligtvis möjlighet att ta den kullen här hemma istället så vi har ansökt om kennelnamnet ”Helixens” som ska vara godkänt nu om jag förstått rätt.

Förra helgen var vi och hälsade på Åysans tilltänkta dejt. Ett mycket positivt möte. Så om allt klaffar så blir det troligen parning i början av mars 2023 och valpar i maj 2023. Mer information om det kommer framöver.

Helix är med på allt vi gör men får inte riktigt samma uppstyrda träning som Åysan. Jag hoppas att vi kan hitta någon medicin han kan äta mer kontinuerligt för att hjälpa honom med smärtan från artrosen i tassarna.

februari 11, 2022 av renatehagelin

Arbete och belöning

Idag lyckades vi hinna med ett kort träningspass i lydnad här hemma. Provade att sätta ihop en bana med momenten i startlydnad då jag funderar på att ev. prova startklass med Åysan senare i vår. Träningen gick bra men del tankar snurrade i huvudet.

När jag började träna hund fick jag för mig eller lärde mig att belöna när hunden gör något bra eller anstränger sig som mest. Det är ju inget konstigt egentligen men när jag nu tänker på det i lydnadsträningssammanhang så inser jag att det kan bli lite tokigt. När hunden förstår sig att vissa beteenden leder till belöning så blir det ju hunden som styr när belöningen ska komma. Om hunden styr när belöningen kommer så kan det leda till att hunden tycker det är ok att lägga fokus på annat än träning om det finns något annat av intresse och sen visa ”rätt” beteende när den vill ha belöning. Men om man vill att hunden ska arbeta med ett jämt fokus är det viktigt att hunden inte vet när det kommer belöning men den vet att den kommer. Ju längre den jobbar desto bättre belöning.

Att leta efter ”rätt” belöningstillfällen gör även att jag som förare fokuserar mer på hunden än på mina uppgifter och egentligen är det ju hunden som ska vara fokuserad på mig och inte tvärtom. I träning är det bättre att bestämma i förväg när och hur belöning ska ske. Viktigt att variera när belöning sker. Lätt att lägga dem i slutet av moment men det är inte optimalt då det leder till att hunden kan uppfatta besvikelse på tävling om den är van vid det. Att lägga belöningarna i transporter är bra för det är ställen i lydnads program då det är lätt att tappa engagemang men om en transport inte belönas så kommer hunden troligen inte fundera över det då det kommer ett nytt moment att utföra istället.

Tajmingen på belöningen är väldigt avgörande vid inlärningen men det är inte samma som att hunden styr när belöningen kommer när hunden väl kan momenten.

För att jämföra tänkte jag på hur min egen arbetssituation skulle bli om min lön delades ut efter samma principer som jag tidigare använt för belöning i min hundträning. Gör jag något bra så får jag lite lön. Jag skulle ju bara jobba när jag faktiskt ville ha lön mest troligt. Däremellan skulle jag nog prestera rätt medelmåttigt om ens det. Eller så skulle jag satsa på lön hela tiden och hela tiden behöva öka min prestation för att uppnå den, det skulle antagligen inte vara bra i längden då det skulle bli stressigt. Om jag visste att visa presentationer leder till belöning och andra inte gör det skulle jag tycka att det var värt att engagera mig lika mycket i alla delar av mitt arbete?

Jag vill att hunden ska arbete för att det är kul att utföra momenten, för att den känner sig trygg, att den vill samarbeta med mig och för att den vet att det kommer löna sig på något sätt.

november 30, 2021 av renatehagelin

Fotografering och uthållighet

I helgen passade vi på att ta några foton på hundarna med stora kameran. Det händer inte ofta numera.

Nu är det vardag igen och ett pussel att hinna med jobb, barn och hundar. Igår fick de vila så idag var Åysan väldigt laddad. För att hon skulle få göra något annat än att vara gå promenader så gjorde jag i ordning ett stort uppletande med 9 föremål. Med vindstilla och -10 grader så blev det en utmaning men jäklar vad hon jobbade. Hon sprang nog för fullt i 10-15 minuter och hittade 8 av föremålen. Inte det minsta andfådd och väldigt sugen på vild kamplek efter detta. Jag som tidigare uppfattat henne som en lite lugnare kelpie har fått ändra den uppfattningen den senaste tiden. Hon är mycket energisk för tillfället vilket är superkul i träningen men lätt enerverande i vardagen ibland.

december 11, 2020 av renatehagelin

Tankenötter

Något av de roligaste och jobbigaste med hundträning är att man tänker så mycket. Allra helst om man läser nya böcker i ämnet eller lyssnar på intressanta poddar. Eller när man har en ny hund att träna.

Har omprövat en del i träningen med Helix det senaste året. sen vi har börjat träna lydnad och spår lite mer regelbundet i höst upplever jag att han är väldigt splittrad och får mycket frustration på grund av det. Just nu har vi kört mycket fokusövningar för att bygga upp bättre hjärnkondition. Det fungerar väldigt bra med godis men inte med leksak. Överlag blir han frustrerad av omvänt lockande med leksak och vill inte låsa blicken på leksaken. Jag misstänker att det kan bero på att han är säker på vad som förväntas av honom i leken. För honom är det tyvärr inte självklart att direkt komma in med leksaken till mig när han fått vinna den. Han brukar rejsa runt ett tag och ”döda” leksaken och sen komma in efter ett tag och ev. lite tjat. Antagligen pga. att det inte är tydligt för honom vad jag vill att han ska göra.

Idag fick jag en idé som provades ikväll. Midjebältet på med kopplet i Helix sele. Fram med leksaken, lilla kampleksaken, lek och sen släpp. Första gången kollande jag vad han gjorde. När han insåg att han inte kunde springa så ruskade han leksaken. Jag bad honom komma med den. Ny lek och släpp. När han då började ruska leksaken så sa jag stopp och tog den. Upprepade några gånger. Egen lek och så tar leken slut och kommer han tillbaka med leksaken så fortsätter leken. Bara under de två korta lekpass vi körde nu så blev det stor skillnad, allt oftare valde han att komma tillbaka till mig omgående istället för egen lek. Jag hoppas att vi kan träna på detta och på så sätt ”omprogrammera” leken och göra honom säkrare på vad som förväntas av honom vilket borde ge mindre frustration.

Även Åysan fick göra detta men hon är redan bättre på att komma tillbaka snabbt med leksaken. Hon fick göra ett pass i koppel och ett utan koppel. Hon behöver träna mer på att inte bita i handtagen.

Vi kämpar på med att hinna med både barn och en aktiv valp och en vuxen hund som behöver rehab utöver arbete. Oftast går det bra. Det är kul att se hur Nelia ”växer ihop” allt mer med hundarna. Hon tycker det är jättemysigt att sitta brevid Helix när han sover. Självklart under uppsikt! Hundarna är väldigt duktiga med Nelia förutom att de är pigga på att tjuva mat av Nelia och Nelia är lite glad i att mata hundarna också. Åysan har några trasiga leksaker på sitt samvete också.

juni 30, 2019 av renatehagelin

Ett snabbt avsked

Mycket har hänt de senaste månaderna. Ett nytt liv som vi håller på att lära känna anlände för snart 6 veckor sedan genom vår dotter. En kär familjemedlem sedan över 7 år har vi fått ta avsked av. Kiro är en av de mest otursdrabbade hundar jag vet, hans lista med veterinärbesök är rätt lång för en hund utan kronisk sjukdom. Förra året var han dock helt förskonad så när som på vaccinering och avmaskning. I år började det bra med enbart vaccinering för att sen gå åt skogen minst sagt.

I slutet av maj blev han lite halt på vänster bak. Det kan ha hänt när vi tränade budföring. Tassen höll han utåtvinklad och han avlastade alltid det benet. På grund av alla helger var det svårt att få veterinärtid så det tog 2 veckor med koppelpromenader innan han blev undersökt. Inget särskilt hittades vid röntgen, muskelskada misstänktes så de blev smärtstillande och vila. Det veterinärbesöket var någon av det värsta vi varit med om. För det första kunde de ju inte känna särskilt mycket eftersom han var så oerhört spänd från början. Sen skulle han få lugnande för röntgen men det funkade inte så bra, han vaknade till så fort någon kom in på rummet. Han högg mot allt pga. det lugnande. Tillslut fick han gå iväg (han gick trots en rejäl dos lugnande) och bli sövd på riktigt för att kunna röntgas. Han var nog rätt påverkad mentalt dagarna efter också. Det var en onsdag.

Måndag morgon veckan efter kommer Daniel in från morgonpromenaden bärandes på Kiro. Då hade han blivit biten av en huggorm i vänster bak när han var ute och bajsade i det höga gräset. Vi har tidigare bara sett en huggorm sen vi flyttade hit och den var död. Men oturshunden Kiro har så klart maximal otur. Vi får snabbt en veterinärtid och drygt en timme senare är vi hos veterinären. Vi lyckas utan allt för stora problem få in en kanyl för dropp och mediciner och Kiro får stanna kvar. De vet hur svårhanterad han är men han har sin munkorg.

Jag hör från den under dagen och Kiro är rätt dålig så vi beslutar att han ska få serum mot ormgiftet, en dos kostar 7000 kr så de ger man bara när det verkligen behövs, det var inget som behövdes första gången Kiro blev ormbiten. De tycker han svara ok på serumet och planen är att han ska få komma hem över natten eftersom han är så svårt att hantera och de har bara en djurskötare på plats.

Jag får en tid när jag ska hämta honom och åker dit. När jag kommer dit håller de på att ta ett EKG, när de är klart får jag träffa Kiro men inte åka hem för de vill prata med en expert om resultatet. Han är superstressad och vill bara bort från djursjukhuset. Tillslut kommer en veterinär och berättar att han hjärta slår ojämnt och att de vill att han stannar kvar så jag får åka hem utan honom.

På förmiddagen på tisdagen ringer den veterinären som tog emot honom och berättar att det tyvärr inte har blivit bättre med hjärtat. Han har nästan inga normala hjärtslag alls. Hon tar upp några olika behandlingsalternativ, serum igen eller hjärtmedicin, båda innebär troligen flera dygns intensivvård och lång konvalescens i total vila. De vill i så fall att han åker till ett större djursjukhus med mer personal på natten eftersom han är så svår att hantera. Det enda vi kan göra annars är att låta honom somna in, vilket nog är det mest humana enligt henne så han mår oerhört dåligt mentalt av att vara inlagd. Jag höll med men ville prata med Daniel först.

Det var lite av en chock, vi hade ju trott att vi skulle få hämta hem honom. Han hade ju redan överlevt ett ormbett, hur kunde detta vara så mycket värre? Troligen fick han i sig mer gift denna gång, det tog på ett värre ställe (benet är värre än nosen) och han var oerhört stressad vilket gjorde att giftet spred sig snabbare i kroppen. Det tar inte lång tid att komma fram till det tråkiga beslutet att han ska få somna in, jag meddelar det när veterinären ringer igen lite senare, sen bryts samtalet pga. fel hos vår teleoperatör innan vi hinner beslut hur och när.

Tillslut får vi åka till djursjukhuset för att vi kan inte komma i kontakt med dem igen. Vi kommer dit runt lunch och får träffa Kiro. Hans daghusse sen 6 år kommer också för att säga hejdå. Vi sitter ute i gräset i skuggan och klappar på honom och han jagar några flugor och äter lite godis, tyvärr spyr han upp det också men det verkar inte bekomma honom. Han är tröttare än dagen innan och ligger ner och kopplar av lite ibland. Helix är också med där ute. När det sedan är dags får vi gå in på ett litet rum, det är så litet att Helix får sitta i bilen. Kiro får en mjuk fäll att ligga på och vi får vänta lite på veterinären och då ligger han avslappnad och bli klappad. När veterinären kommer sätter han sig men är ganska lugn ändå. Han får sömnmedel rätt i blodet och somnar omgående och får sedan den sista sprutan. Inget vi hade kunnat föreställa oss någon dag innan. Livet kan ändra sig fort.

Nu har vi varit utan Kiro i snart 2 veckor, det är tomt och lugnt. Det är också mycket enklare. Han var en krävande hund på sitt sätt, man var hela tiden tvungen att förutspå hans reaktioner och skydda honom från sådan som kunde skrämma honom. Främst andra hundar och barn. Det har inte gjort att vi älskat honom mindre men vi har varit väl medvetna om att det kommer en dag när det inte går längre. Vi trodde bara inte att den skulle komma redan och så snabbt.

Jag är också oerhört glad att jag hade kvar hans försäkring, det gick åt ca 30 000 kr på en vecka med hältutredning och ormbett. Hans veterinärvård låg på 60 000 så troligen hade den inte räckt om vi valt att fortsätta behandla. Det var dock inget avgörande för när vi tog beslutet hade jag ingen aning om vad vi lagt ut hittills.

Några av de sista bilderna jag har på Kiro.

Kiro och bebis gosar med husse i soffan

Kiro på en favoritplats med ett omtyckt gosedjur

En sista mysstund i gräset

mars 24, 2019 av renatehagelin

Vår ute

Nu är det barmark och vår men träningen är ganska begränsad ändå pga. tjock och otymplig matte. Agility en gång i veckan där husse och en träningskompis får springa med hundarna. Mycket uppskattat!

Varannan helg försöker vi köra uppletande och varannan spår. Idag åkte vi iväg för lite mer seriöst uppletande där hundarna inte fick de när vi gjorde rutan eller la ut föremålen. Kiro fick hämta 4 föremål först, det gick bra men kanske inte så snabbt. Helix började väldigt bra och hittade 2 föremål på mindre än en minut sen fick han kämpa lite med tredje föremålet och sen tog ännu mer med 4:e föremålet men det hittades också inom 5 minuter. Han var dock svår att få ut bra på djupet. Sen fick han ordentlig belöning innan han fick leta efter de 2 sista föremålen men det gick inte alls bra. Han var svår att få ut igen och när han väl gick ut på djupet verkade inte näsan vara på. Tillslut tog han honom i kopplet så han fick gå ut och vittra på sakerna. Efter det var det inga problem att få ut honom att hämta dem. Han var dock väldigt trött vilket är ovanligt.

Tycker Helix har varit lite seg i vardagen ett tag. Hoppas det bara är inbillning. Kiro däremot är väldigt pigg men svår att hålla i hull. Han går ner i vikt trots ökad mat och han är konstant hungrig. Annorlunda problem med en kastrat.