Eftersom det inte blev någon parning så passade jag på att anmäla till två olika högre spår så nu blir det hårdträning. Vi har ju redan tränat inför detta då vi startade ett högre spår i höstas men det behöver dammas av lite och bygga lite spårkondition och ren fysisk kondition. Jag hoppas och tror att hon inte blir skendräktighet efter detta löp heller då hon inte blivit det tidigare.
Åysan är ju väldigt tacksam på det sättet att har hon lärt sig något så tappar hon inte det bara för att vi inte tränat det på väldigt länge. Tur det då det ibland kan bli lite längre träningsuppehåll. Sen har vi moment som inte var helt 100 i höstas heller så de får vi vidareutveckla.
Angående avel så velar jag mycket i om vi kommer göra ett nytt försök 2025 eller om det helt enkelt får vara och att vi kanske provar i framtiden om vi skulle ha en annan lämplig tik. Eftersom jag vill vara noga i allt så är det en mycket stor insats både tidsmässigt och ekonomiskt att planera en parning. Men om nu Åysan är en tik som helt enkelt inte kommer vilja para sig så kommer jag inte ta till inseminering bara för att få valpar. Att ha naturlig drift till fortplantning är en viktigt tycker jag.
Men hon är så himla stabil i vardagen och trevlig i träning att det känns himla synd att inte ge det en chans till men under lite andra förutsättningar i så fall. Vi har ett tag till att fundera då hon troligen inte löper igen förrän mars 2025. Under tiden hoppas jag på uppflytt till Elitspår, fler specialsöksprov och kanske start i lydnadsklass 1.
I helgen och i går var jag med Åysan hos Exid med matte i Skåne. Hundarna verkade gilla varandra och lekte mycket men Åysan var inte intresserad av att para sig. Hon ville gärna rida på Exid men tyckte inte han skulle göra det på henne utan vek undan om han försökte. De fick mycket tid på sig men det hjälpte inte. Åysan fick helt enkelt inte ”rätt” känslor för Exid. Han ville absolut men det hjälper ju inte om inte tiken vill.
Vi tog progesteronprov både i fredags och igår måndag och Åysan var enligt dessa prov definitivt i höglöp och hon luktade enligt Exid och en hane i väntrummet hos veterinären helt oemotståndigt.
Vi kan bara fundera på om hennes ointresse beror på att hon inte har de drifterna eller om hon helt enkelt inte föll för just Exid. Eller om hon är en tik som vill para sig tidigare i löpet än vad vi försökte nu.
Vi fick en trevlig men intensiv helg och måndag i Skåne. Både Exid och hans matte med familj är extremt trevliga. Åysan är hur lätt som helst att resa med. Kan lämnas ensam på hotellrum och sitter gärna i bilen.
Nu får vi se fram emot en sommar full av träning istället för valpar. Inet helt fel det heller även om vi så klart hade önskat att det blev valpar.
Den 3:e eller 4:e april började Åysan Löpa. Så nu väntar vi på höglöp och parningsresa, troligen blir det i slutet på vecka 16. Under tiden flyter vardagen på som vanligt. Lite lite träning senaste veckan men hundarna är coola med det. Men så klart glada när det väl händer något. Igår tränade vi lite lydnad på fotbollsplanen. Trots extremt sparsamt med lydnadsträning för Åysan så gör vi små framsteg hela tiden. Riktningen i framåtsändandet börjar sitta bra men det går gärna lite snabbt i saktagåendet. Skallet blir jämnare och jämnare. Stegfördflyttningarna börjar likna något användbart. Det kliar lite i fingrarna att få starta högre spår igen men det för förhoppningsvis vänta till senare i höst.
Helix fick också lattja lydnad. Övertaggad som vanligt men höll sig någolunda i skinnet. Så svårt att tro att han snart fyller 10 år när han lägger i den växeln.
Vi fortsätter vänta på löp. Idag är det 11 månader sedan senaste löpet startade så om hon inte drar ut på löpet mer än sist så bör det börja om 1-2 veckor. Vi håller tummarna för det. Även om det är väldigt skönt men en tik som löper sällan så kan det vara lite enerverande när man väntar på att para.
Denna vecka har varit väldigt stillsam pga. sjukdomar i familjen. Hundarna har fått promenader en joggingtur och ett pass specialsök under vardagarna. Inga problem för dem att ta det lugnt några dagar.
Nu i helgen har de fått lite mer aktivitet. Specialsök och lite lydnad igår och spår för båda och en cykeltur för Åysan idag. Spåren gick inte jättebra för någon av dem idag men ofta är det dessa spår man lär sig mest av. Helix hade lite svårt att fästa och fick kämpa i spetsvinkeln och Åysan fick ett tapp hon behövde hjälp för att lösa. Men båda kämpade för att lösa uppgiften själva.
Tågresan vi gjord i februari var för att träffa hanhunden Deepeyes Rocket Man IX (Exid) med matte. Mötet gick bra och nu hoppas vi på parning mellan honom och Åysan i april. Mer om den planerade kullen finns att läsa här.
Igår blev det en för oss intensiv dag som började med specialsöksprov på morgonen. Åysan skötte sig som vanligt bra och även jag denna gång så provet resulterade i ett godkänt resultat och 375 poäng. Sökområdet var mycket större denna gång och vi nyttjade hela tiden på 18 minuter Åysan hittade alla 5 gömmor och markerade dem utmärkt. Vi ska jobba lite mer med uthålligheten mellan ”fynden” vilket jag är medveten om att vi inte tränat jättemycket på. Vi ska även träna lite mer på djupa gömmor.
Sen blev det några timmar i bilen för hundarna medan vi hittade på annat med barnen. Efter lunch åkte jag och hundarna till brukshundsklubben där de hade bruksdomarutbildning. Jag och Åysan skulle vara ”träningsekipage”. De trodde tydligen vi skulle köra elitlydnaden men den har vi inte tränat tillräckligt på så vi körde högre lydnaden förutom framåtsändanden som vi gjorde som i elitklass. Jag fick veta för några dagar sedan att vi skulle göra detta så i lördags provade vi alla momenten lite snabbt på fotbollsplanen. Flera av dem har vi bara kört väldigt lite eller inte alls i vinter.
Vi blev kommenderade precis som på tävling men antalet personer bredvid planen var betydligt fler. Jag tog chansen att belöna Åysan mellan några av momenten. Hon jobbade på bra och var engagerad och koncentrerad hela vägen. Största felet enligt mig blev ett ”fuskskall” under tystnaden men det är nog inga problem alls att träna bort. När hon väl fick skalla gjorde hon det riktigt bra och satt stilla vad jag kunde märka. Sen har vi en del ”detaljer” att jobba på som jag redan visste om. Men på det stora hela så är jag väldigt nöjd. En så momentsäker hund som kan gå ut på planen att göra detta efter minimalt med träning är skönt att ha.
Nu väntar vi på löp, som jag tror börjar under första halvan av april men kan ju såklart ha fel.
Under vintern har det blivit mycket specialsöksträning så när det skulle hållas ett specialsöksprov i närheten så tog jag chansen och anmälde oss.
Provet hölls i en snickarverkstad med ganska trångt mellan inredning och maskiner. Provet gick bra på så sätt att Åysan gjort ett strålande jobb och hittade alla tre gömmor med tre klockrena markeringar. Däremot behöver jag träna på systematiken och att inte lägga mig i. Vi blev inte godkända på grund av att jag störde henne för mycket. Sedan dess har vi tränat mycket på att hon ska söka framför mig och inte ha bråttom ”vidare”. Att hon haft det är helt mitt fel och hon verkar snabbt ha förstått nu att hon ska söka framför mig nu så jag lättare kan få henne att söka av området i ett jämt tempo.
Jag är i alla fall att hon var precis så stabil och obrydd i den nya miljön med nya människor som jag trott. Hon fortsatte jobba trots att det blev långt utan belöning och var varmt där inne.
Nu har vi tränat lite mer och gör ett nytt försök på ett prov i mars efter ännu lite mer träning.
En annan aktivitet vi provat på är att åka tåg. Jag och Åysan åkte en dagstur till Skåne med SJ snabbtåg. Första gången på tåg för Åysan. Som väntat inga som helst problem. Hon är verkligen en enkel hund att ha med i alla situationer. Kopplar av eller tigger mat/godis när inget händer.
Vi hade väl inte trott att vi skulle ha möjlighet att para Åysan i år men det finns en viss chans att det blir så ändå. Just nu väntar vi på den sista informationen som behövs för vi ska veta om det kan bli så. Löpet är beräknat i april i så fall. Spännande!
Snart en månad in på det nya året. Vintern har ju varit just vinter så träningen har blivit lite sparsam, mest specialsök, något uppletande och detaljträning i lydnad. Ett lyxpass i inomhushallen på annandag jul. Åysan har verkligen gått som en klocka i all träning men i fredags fick vi ett litet bakslag specialsöket där hon blev en aning osäker. Jag klantade mig lite och förberedde henne inte på rätt sätt. Så nu ska vi backa lite i träningen för att hitta samma säkerhet som innan.
Helix fått en liten knöl i baken bortopererad och inför den operationen så gjorde vi ett nytt hjärtultra som visade att det var dags för honom att börja äta hjärtmedicinen Pimobendan för att hålla hans hjärta i gott skick så länge som möjligt. Han har sedan tidigare diagnosen Myxomatös klaffsjukdom (MMVD) som innebär att mitralisklaffarna i hans hjärta inte riktigt sluter tätt. En vanlig hjärtsjukdom hos hundar som är åldersrelaterad. Hos kelpies är den vanligare än hos ”medelrasen” men absolut inte så illa som hos vissa andra raser. Oavsett så tycker jag personligen att det är lite väl tidigt att behöva ge den hund som inte ens fyllt 10 hjärtmedicin. Genom att göra hjärtultraljud kan man ofta upptäcka tecken på sjukdomen i upp till 3 år innan den hörs genom blåsljud och ofta 5-6 år innan hunden behöver medicineras. Av den anledningen kommer jag främst använda hundar som gjort hjärtultraljud i avel.
Idag när jag tränade med hundarna funderade jag lite på heta hundar jämfört med heta hästar. Jag har haft två hästar som varit ”heta” dvs. sprungit snabbare och snabbare om man inte bromsat dem mer eller mindre konstant. En sådan häst är en utmaning att få en balans och en avslappnad form. De vill så gärna springa sig ur det jobbiga. För att komma till balansen och formen behöver man först få dem att orka vänta på mig som ryttare. Detta får man genom grunder, grunder och mer grunder. Halvhalter, tempoväxlingar mm.
Det jag funderar på om det finns heta hundar som fungerar på samma sätt. Att de använder maximal fart så fort de får chansen då detta är enklare för dem än än att vänta och använda en mer anpassad fart. Detta är ett mindre problem när man främst vill hålla på med hundsporter som premierar fart så som agility och lydnad. Där har hunden också mycket förarkontakt och föraren han styra hunden noga. Men i mer självständigt arbete under längre tid där föraren inte har möjlighet att påverka hunden i någon större utsträckning kan det bli problem.
Jag upplever i alla fall problem med Helix som blir rätt frustrerad i specialsöket där han inte har någon större nytta av sin fart. Han studsar, gnäller, frågar mig om han får söka mer än någon minut utan att få doft i nosen. När han väl får doft i nosen är han duktig på att reda ut det. Han är en mycket duktig spårhund (men lite väl övertaggad för att göra bra upptag) och klarar uppletande bra även om han ofta springer lite snabbare än nosen hinner med. Han ligger plats med skott i 5 minuter utan problem så det är inte så att han inte kan vara stilla. Jag skulle inte säga att han är en dålig arbetshund men han har uppenbara svagheter som jag nog haft svårt att förstå under många år. Många som sett honom i lydnad och agility gillar hans fart, det gör jag också men jag har gradvis insett att den till stor del beror på hans största svaghet, hans oförmåga att reglera intensiteten efter vad situationen kräver. Med bättre grundträning hade den kanske kunnat vara bättre men eftersom detta är medfödda egenskaper så hade det ändå alltid varit en utmaning med honom. I vardagen är han väldigt chill och springer sällan i onödan så detta märkts främst vid arbete.
Det som oroar mig är när man i arbetande raser i allt större utsträckning baserar avelsurvalet på det som premieras i olika hundsporter vilket ofta är fart och stor förighet. Kommer man se fler och fler hundar som har stora utmaningar att reglera sin energi för att passa det uppdrag de har för tillfället? Kommer vi se fler hundar som har svårt att arbeta utan tät information från föraren?
En balanserad hund betyder ju inte en tråkig hund utan fart men en hund som kanske inte försöker lösa alla arbetsuppgifter med fart eller högsta möjliga energi i första hand. En hund som utan överdrivet mycket hjälp själv hittar den intensiteten som uppgiften kräver. Kanske en hund man snarare får trycka lite på gasen än att konstant stå på bromsen.
Lite funderingar från mig. Jag älskar såklart en motiverad och pigg hund men inte till vilket pris som helst.
/Renate Hagelin
Trattisen som inte verkar bry sig ett dugg om att han har tratt.
Igår startade jag och Åysan startklass för tredje gången och fick ett tredje förstapris. I regn och efter en lång väntan denna gång kom vi delad trea av drygt 20 startande. Så nu har Åysan en ny titel som jag just nu inte ens vet hur den stavas.
Jag tänkte lite fel i uppvärmningen och trodde jag helt sumpat apporteringen pga. ett missförstånd. Men väl inne på planen gjorde hon det jättebra. Sista ingången efter avlämnandet behöver vi dock fortsätta att träna på. Övriga moment gick helt ok. Några sneda sättanden tydligen.
Kan konstatera att blött på marken inte är några problem men att hon är mer skeptisk till regn i ansiktet. Hon kom lite efter ett par gånger på grund av det (tror jag).
Får se om vi startar lydnadsklass 1 nästa år. Hon är ju inte en ”flashig” lydnadshund men otroligt stabil istället och hon gillar såklart att träna lydnad.
Eftersom vi inte kommit med på några fler högre spår i höst än den vi snöplig fick bryta så anmälde jag till ytterligare en startlydnad. Inte har det blivit mycket träning, heltidsjobb, småbarn och mörka kvällar är helt klart begränsande. Några korta små pass här och där är det som hinns med.
Åysan har haft enormt mycket energi de senaste veckorna. En del hundar lugnar ner sig vid 3 års ålder. Åysan verkar ha växlat upp i energi istället. Så en del skall har hon lagt sig till med vid träning.
Lite genrep i tisdags kväll när jag bokat 30 minuter i innelokalen, då var hon iaf tyst. Lite behov av pill med apporteringen visade den checken. Hon släpper sisådär och sätter sig ibland snett framför. Hann pilla lite med det då och lite kort igår.
Idag var det dags att köra startlydnad för andra gången då. Drog start nr 10, sist. Inte en favorit. Jag startar gärna tidigt. Bara att köpa läget. Långt till bilarna så tog med Åysan ganska tidigt och kollade på några ekipage innan vi gjorde en kort uppvärmning. Sen en kort väntan innan vi fick gå in.
Efter att jag tryckt lite lite på gasen i ingången gick hon klockrent genom hela programmet. Engagerad och fokuserad men aldrig stressad. Jag var dock lite klantig och sa några gånger fotkommando en sekund innan jag själv började gå och då hann Åysan resa sig innan jag gick vilket gav några små avdrag. Vi får träna på att hon ska vänta på mig eller så får jag lära mig att säga kommandot samtidigt som jag börjar gå.
Sen blev det väldigt uppenbart i apporten att jag inte tränat på att hon ska kunna vänta några sekunder sittandes framför mig när jag tagit apporten från henne innan hon gör ingången till min vänstra sida. Hon tjuvade på just det och sen satte sig snett vid sidan vid sidan så jag korrigerade det. Den största missen i programmet som helt klart berodde på slarvig träning av mig.
Men utöver den träningsmissen av mig var jag så nöjd med vår insats. Resultatet blev 182 poäng och vårt andra första pris.
Att lyckas komma med på något mer högre spår i höst verkar mindre sannolikt. Minst tre gånger fler anmälda än spår verkar inte vara ovanligt. Vi tränar vidare i alla fall och funderar på om vi ska börja med någon annan bruksgren också. Viljan och kapaciteten finns nog den stora frågan är hur tid för träning ska lösas. Spåret är ju så enkelt på det sättet. Det går att träna själv. Vi ska försöka testa lite längre skick mellan oss i höst för att se om rapport skulle kunna vara något för Åysan. Hon gillar ju att springa och att ligga lugnt att vänta är nog inga problem. Frågan är om vi har tid och tålamod att träna in den motivation och självständighet som krävs för skick på över 1000 m. När vi är ute och går är hon ju verkligen inte hunden som drar i väg några längre sträckor men hon är inte heller ”klistrig”. Vilt skulle hon inte dra på i en arbetssituation. Hur hon skulle reagera på att möta en främmande hund under ett skick vet jag inte men jag gissar att hon skulle se till att hålla ett bra avstånd.
En disskussion som kommer upp rätt ofta är platsliggningens vara eller icke vara. Nu när den är så gott som borta från lydnanden verkar känslorna kring detta i brukset ha stegrats ytterligare. Helt klart är att syftet med att man startar bruksprov varierar med två huvudgrupper. En som gör det som det från början var tänkt för att utvärdera arbetsegenskaperna hos sin brukshund. Att det finns en prispall som några hundar placeras på är inte av något betydande intresse. Det man vill veta är vilka styrkor och svagheter har just denna hund, denna kull mm. Hur behöver jag träna för att vi ska kunna bli godkända/uppflyttade osv. Information som vi villigt delar med oss till hundarnas uppfödare som kan ta hänsyn till detta vid vidare avel på släktingar till våra hundar. Eller ta hänsyn till själva om vi funderar på att avla.
Sen finns de som tycker det är en ren tävling där det intressanta är att avancera i klasserna och gärna tävla SM och få några titlar på vägen.
Detta ger två väldigt olika infallsvinklar på ett moment som platsliggningen där en del hundar kan uppleva en del belastning. För oss som vill veta vilka styrkor och svagheter våra hundar har i arbete är det lika viktigt att få veta om de klarar att hålla stadga i en situation med olika typer av belastning som att den klarar att gå ett funktionellt fritt följ eller apportera olika föremål. Att hundarna är lösa är för mig väldigt naturligt då en arbetande hund bör kunna ligga lös platsad bland andra hundar. Självklart ska hundar som stör eller beter sig illa rapporteras/stängas av oavsett var detta sker men extra viktigt vid platsliggningen. Det ska inte vara värt att chansa med en hund som kan få för sig att störa andra hundar. Att sätta koppel på dem gör antagligen att en del förare kommer chansa ännu mer och kanske ge mer ”stök” (något som ändå är väldigt ovanligt idag).
Att en bra brukshund skulle bli ”förstörd” av att det skulle bli stökigt vid en platsliggning är osannolikt så länge de inte råkar ut för svåra fysiska skador så SKA de kunna avreagera och kunna ligga tryggt igen. Kan de inte det saknar de en viktig pusselbit i mentaliteten hos en arbetande hund. Så gott ALLA former av arbete med hundar innebär risken för att hunden råkar ut för obehagliga situationer. Allt från att en vallhund blir sparkad av ett får till att en polishund bli slagen eller till och med misshandlad. De måste kunna avreagera detta och fortsätta jobba som om ”inget hänt” i liknande situationer i framtiden. Vi kan inte linda in dem i bomull och förebygga ALLT varken då eller vid prov. Inte sagt att man medvetet ska utsätta dem för trista platsliggningar men man ska känna sig trygg med att OM det händer något så tar min hund inte skada mentalt.
Åysan kunde avreagera en situation som jag upplevde väldigt obehaglig när en enorm hund rusade fram till henne i spåret för två veckor sedan. Efter lite tumult fångades hunden in och vi fortsatte spåra utan problem. Åysan avreagerade betydligt snabbare än mig. Hundar lever mer i nuet än oss men om vi går runt och är oroliga och nervösa så kan vi till viss del smitta av oss med dessa känslor på våra hundar.
Jag hoppas verkligen att bruksproven får fortsätta finnas för att pröva hundars arbetsförmågor och att de som vill ha rena tävlingar i de grenarna vi idag har på bruksprov tar fram en ren tävlingsgren (som då kanske kan passa fler raser). Jag hoppas att om bruksproven ska utvecklas åt något håll så är det med syfte att bli bättre arbetsutvärdering än idag och stadga och nerver är mycket viktiga i detta. En del säger att en ”bra” förare kan få upp en ”mindre bra” hund i elitklass, ja självklart. Men den föraren kan säkert också informera hundens uppfödare om de utmaningar denna haft för att få hunden dit. Det är inte resultatet som är utvärderingen utan vad som krävts för att komma dit.
Helix kom upp i elitspår, det säger inget om vilka styrkor och svagheter han har i sina arbetsegenskaper mer än att han efter träning klarat sig till den nivån. Hur vi fick träna för att komma dit säger mer om hans styrkor och svagheter.
Vilken typ av arbetande hund du än tittar på så kommer föraren ha en avgörande del i hur långt hunden kommer men det kommer alltid vara lättare även för denne förare med en hund som har ett mer komplett paket av mentala egenskaper som passar arbetsuppgiften.
Helixens 