Den 18 juni var det 5 år sedan vi hämtade hem Åysan. Tiden går verkligen superfort. Vi har hunnit med en hel del både tränings- och tävlingsmässigt och i vardagen. Ett genomgående tema har varit att allt är okomplicerat, Åysan är en trygg och balanserad hund. Visst har vi stött på utmaningar men ofta har lösningarna att göra det så okomplicerat som möjligt och ge det lite tid.
Åysan har sedan hon var ungefär 4 månader varit oerhört lyhörd och följsam. Något som är bra men jag får tänka till då hon läser in allt jag gör och gör egna tolkningar av vad jag vill även innan hon fått kommandon. Som valp var hon en rabiat hälsenebitare och mattjuv. Numera är hälsenorna fredade men inte alltid maten. Helt besatt av mat fortfarande men det går då att motivera henne till i princip vad som helst med rätt ätlig belöning.
Fokus har varit en genomgående styrka i träningen, fart och envisheten att självständigt lösa uppgifter har kommit med tiden. Belöning med lek har alltid gått men i början var intresset av att jaga leksaken större än att kampa med den. Nu kampar hon gärna men jakten är något som triggar henne mer. Det innebär inte att hon jagar vilt ute eftersom hon är följsam och vet att hon inte får. Säger jag varsågod så springer hon nog mer än gärna efter en hare.
Idag känns det verkligen som vi är ett team som vet var vi har varandra. Den känslan har väl kommit och gått lite under året. Idag är hon som nästan som en kroppsdel som kan styras med oerhört små signaler. I vardagen kopplar hon av och är inte alls ”klistrig” ligger ofta i ett helt annat rum och vilar. Har inga problem med att vara ensam hemma. På natten däremot vill hon gärna sova nära i sängen.
Åysans förmåga att koppla av när inget händer kan göra att men lätt tror att hon är en hund som inte ”behöver” så mycket aktivering. Men hon behöver aktiveras precis som alla andra arbetande hundar för att må bra. Hon har en oerhörd uthållighet under långa dagar med flera olika uppgifter, antagligen just för att hon inte bränner särskilt mycket energi i pauserna.
Att hon aldrig varit skadad eller sjuk är också väldigt trevligt.
Nu hoppas vi på minst 5 aktiva år till och sen ett par lugnare efter det.
Vi kom med som reserver på ett elitspår i Västervik i helgen. Dagen började på bästa sätt men ett snyggt framspår och 7 pinnar + slut. Lite strul vid slutpinnen då den låg väldigt nära en väg men vi löste det tillsammans. 22 minuter tog det att komma runt trots bitvis riktigt utmanande terräng. Åysan jobbade så otroligt fint. Spårar i bra tempo men mycket noga vid pinnarna. Jag behövde bara kolla vart jag skulle sätta fötterna.
Uppletandet upplevde jag lite ”avslaget” hon jobbade hela tiden och inte riktigt men den intensitet hon brukar. Hon gick inte hela vägen ut på djupet i ena hörnet. Hittade bara tre föremål och lite tugg på det så blev det 7 i betyg.
Platsliggningen blev det ett litet missförstånd pga det vi tränat på. Åysan vill gärna lägga sig så fort vi ställer upp på vår plats. Så vi har tränat på att hon ska sitta och vänta. Och det gick ok denna gång. Fick bara sätta upp henne en gång under väntan. Men när jag gick för att gömma mig så satte hon sig upp. Har aldrig hänt. Men sedan hade hon lagt sig igen. Hon låg fint när vi gick tillbaka och vi fick trots detta ändå 8 i betyg. Ibland får man det man tränat på på lite oväntade sätt.
Sen var det dags för lydnaden. Poängen på de tre första momenten blev verkligen inte bra men känslan av att hon var med mig och taggad var otroligt bra. I fria följet så har vi fortfarande en del teknik i vändningar och förflyttningar att jobba med samt att hon plogar lite. I framåtsändandet så sitter inte avsaktningen utan target och inkallningen behöver stärkas. I inkallningen stannade hon inte på mitt första kommando vilket jag inte hade väntat så det tog lite lång tid innan jag gav dubbelkommando. Vi tränar ju nästan bara släta inkallningar men nu vet jag att vi måste repetera ställandet på fullt avstånd någon gång innan tävling. Läggande och ingång gick bra.
I krypet fick jag ge dubbelkommando på läggandet vilket var lite oväntat. Sen lättade hon lite fram under första halten. Själva krypandet gick helt ok. Ett litet skutt vänstersvängen bara.
Skallet är jag superöjd med. Jag var lite för snabb att kommandera skall sista gången så jag befarande att hon skulle tjuvstarta.
Sen kom vår första nolla i ett lydnadsprogram. Åysan tjuvstartade när jag kastade metallapporten. Inser i efterhand att jag lekt en del med henne på det sätter att hon får jaga apporten när jag kastar, gripa och sen gå direkt i belöning. Men jag blev så paff att jag inte ropade tillbaka henne vilket man tydligen får. Tungapporten gick bra, lite långsam in och seg i släppandet och ingången men det är nog i princip så bra det blir.
Hoppade hindret superfint men tydligen islag, jag hörde inget men det gjorde domarna. Lite bråttom upp på stegen men fint ner.
Lydnadprogrammet var verkligen ett kvitto på att träningen ger resultat och ibland oväntade sådan men också att vi har mycket mer att träna på. Slutpoängen blev 531,5 poäng men för lite lydnadspoäng för certpoäng.
Nu tänker jag att vi får slipa på lydanden i sommar och även köra mer med kommendering då jag behöver träna på att ta det lugnt trots kommendering. Och sedan hoppas på att komma med på något elitspår i höst.
För snart en vecka sedan fick Helix somna in. Han har varit trött men verkat helt ok under hela vintern. Men natten till tisdagen den 18 mars blev han dålig i magen. Först var det inget oroande. Han åt och drack men hade då och då diarré. Han fick canicur på em men sedan blev det bara värre. Han behövde gå ut konstant i perioder och under natten till onsdagen blev det inte bättre och han ville inte längre äta. Det kunde vara lugn några timmar men sedan satte det igång igen.
Så på fm den 19 mars åkte vi till djursjukhuset och de tog blodprover. Som eg. såg rätt ok förutom att han hade lågt blodsocker. Men han fick stanna kvar för att få dropp. Rapporterna vi fick sedan varierade från att han mådde bättre och åt till att han svimmat vid en rastning. Han blev kvar två nätter och efter 2 dygn hade de diagnostiserat honom med Addison vilket skulle behandlas med kortison och vi fick en positiv prognos på fredag morgon. 6 timmar senare ringer en veterinär och berättar att Helix fått det riktigt jobbigt med andningen och troligen har fått hjärtsvikt av kortisonet. Vi visste ju sen tidigare att han har hjärtsjukdomen MMVD och åt hjärtmedicin för det. De hade kommit fram till att hans hjärta troligen inte klarade behandling med kortison då det ger mer vätska i kroppen och då måste hjärtat jobba hårdare. Utan kortison så skulle han inte kunna reglera blodsockernivåerna och inte bli av med sin diarré. Två problem som helt enkelt inte fungerade att behandla samtidigt.
Det var ett tråkigt men enkelt beslut att det fick räcka då. Vi åkte dit hela familjen och Åysan och var med när han somnade in. Även daghusse och dagmatte kom och sa hejdå.
Vi är så tacksamma att ha fått dela vårt liv med denna snälla och tokiga hund i över 10 år. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han har trots en del åkommor genom livet alltid varit positiv och aldrig nervös eller rädd. Han har varit väldigt rolig att jobba med då han genom hela livet alltid gett 110% i all träning. Ibland kanske lite för engagerad i träning vilket har varit en utmaning i sig. En otroligt bra storebror till både Åysan och våra barn har han också varit.
Hösten har varit lugn på hundträningsfronten, vi har jobbar lite med detaljer i lydnaden och försökt spåra och köra uppletande regelbundet.
Precis nu innan jul åkte jag till UDS i Uppsala för hjärtultraljud på båda hundarna.
Helix behövde göra det för att få förnyat recept på hjärtmedicinen. Hans hjärta hade inte blivit anmärkningsvärt sämre sedan förra året vilket var skönt att veta. Han ska fortsätta äta Pimobendan på samma dos som innan. Tyvärr har jag ett par gånger märkt att hjärtat troligen inte riktigt orkar med när han anstränger sig väldigt mycket som vid uppletande. Han har vid två tillfällen fått avbryta den träningen då han inte kunnat fortsätta utan bara satt sig/lagt sig och fått hämta andan. Vi får träna annat helt enkelt.
Åysan fick göra ett nytt hjärtultraljud då det snart gått 2 år sedan sist och vi kikar på möjligheten att ev. para henne till våren. Hon är nu 4,5 år och de kunde inte hitta något avvikande alls vilket är skönt. Det var vid den åldern en veterinär kunde se små avvikelser på Helix hjärta vid ultraljud.
Nu väntar vi och ser vad planerna blir för nästa år. Åysan är anmäld till en specialsök klass 2 i vinter så vi ska träna lite extra inför det. Sen får vi se om det blir parning eller tävling i vår/sommar.
Nu är Åysan testad för den rasbundna recessiva sjukdomen Intestinal lipidmalabsorption (ILM) då vi fick veta för ett tag sedan det finns risk att hon har denna defekta gen. Men hon visade sig vara negativ för den sjuka genen. Det underlättar om vi ska försöka hitta en lämplig hane och ev. para med i vår.
I söndags startade vi elitspår för andra gången. Första gången var i augusti och då missade vi tyvärr slutpinnen i spåret. I söndags tog vi oss runt hela spåret med alla pinnar på cirka 20 minuter. Tyvärr en snyggt men surt bakspår först. Åysan jobbade superfint i uppletanderutan och hittade ganska snabbt alla föremål men lite tugg, ett tapp och något de kallade ”bristande systematik” gav en 8 i betyg.
Platsliggning med skott gick bra men tjuvande på nedläggandet och att jag försökte få henne att lägga sig rakare gav bara en 8 i betyg.
Stegen gjorde hon helt perfekt. Enda 10:an i lydnaden.
Till lydnaden trodde jag hon skulle vara lite trött och taggade henne lite extra innan vi gick innan. Det visade sig vara rätt onödigt. Åysan körde lite sitt eget race (tjuvstarter och lite extra skall) vilket kostade mycket poäng tillsammans med att vi inte har alla detaljer i alla moment klara. Tuffa domare i bedömningarna genom hela dagen. Vi skrapade ändå ihop 527,5 poäng. 7,5 poäng över gränsen för certpoäng men med 1,5 poäng för lite på lydnaden för att det skulle räknas som certpoäng. Men godkänt i alla fall. Vi fick poäng på alla moment vilket var mitt mål. Nu ska vi träna mer lydnad och se om det blir valpar eller fler Elitspår i vår.
Jag har med åren blivit mer och mer tveksam till sport. Mest funderingar har jag av naturliga skäl haft kring sport där djur är inblandat. Men efter att ha lyssnat på dokumentärer om hur det kan gå till på elitnivå även i annan sport då utsatta människor kan utnyttjas helt hänsynslös i många fall.
Men tillbaka till djuren. Ligger det i deras intresse att prestera på högsta nivå i en sport? Knappast. Det har under senare tid visat sig att hästar tränas på vedervärdiga sätt för att uppfylla domarnas preferens på dressyrtävlingar. Att galopphästar tränas och tävlas trots att de har svåra skador. Att tro att detta skulle vara det enda ställa där detta förekommer i hästvärlden vore naivt.
Men hundvärlden då? Hundarna älskar ju generellt sina ”sporter”. Ja absolut. Träningsmässigt så är problemet troligen inte alls lika stort även om det troligen förekommer träning som påverkar hundarna negativt. Jag är själv aktiv i hundsporter och har varit i 12 år nu. Men hur påverkas avelsurvalet när man strävar efter fart, mycket kamp och explosivitet för att ha goda chanser att komma högt upp på mästerskap i hundsporter så som exempelvis agility och lydnad. Hur påverkar det avelsurvalet hundarnas funktion och mående i övrigt? Hur påverkar avelsurvalet och träningen hundarnas hållbarhet? Hur påverkas hundraser av avel mot prestations i hundsport?
Jag har tidigare alltid uppfattat prestationsavel som något hyffsat positivt. Men på senare år har jag börjat fundera mer på vad konsekvenserna blir och kan bli. Både för individer och en hel ras. Det är ingen nyhet att när man selekterar mycket hårt på några få egenskaper oavsett vilka det är så får man kompromissa med andra. Något som pratats mycket om är exteriöravel där jakten på priser i utställningsringen gör att det kompromissas med både hälsa och mentalitet i vissa fall. Många hundar får leva i osunda kroppar och/eller med rädslor till följd av detta.
Men det är ju inte bara inriktning mot exteriör skulle vara det enda som kan vara till nackdel för individen. Även när man riktar in sig på andra egenskaper än exteriör så kan det innebära kompromisser men andra delar. Ibland medvetet och ibland omedvetet. Jag har träffat både jakthundar och vallhundar med helt uppenbara rädslor (ljud, sociala, underlag mm.) där ägare förklarat att det inte är något hundarnas uppfödare tar hänsyn till bara de gör ”jobbet” tillräckligt bra. Lever dessa hundar i en lugn miljö och huvudsakligen får syssla med sitt ”arbete” är detta troligen inga stora problem. Men när dessa hundar förväntas leva ett ”vanligt” liv där det förekommer höga ljud, många människor och olika typer av underlag kan de absolut leda till att en del av dessa hundar mår mindre bra. Samma urval med med andra preferenser sker såklart hos många uppfödare som inte prestationsavlar också.
Hur kan det då påverka en hel ras? Säg att en ras blir väldigt populär som agilityhund. Rasen har en i mentalitet och exteriör som gör den lämpliga för detta. Men för att kunna konkurrera på högsta nivån så behöver hundarna vara väldigt väldigt snabba både fysiskt och i reaktionerna. Allt fler som har rasen är aktiva i agility på hög nivå och vill väldigt väldigt gärna ha dessa hundar med det ”lilla extra”. Avelsurvalet ligger då troligen oftare på att hitta hundar som uppfyllde dessa kriterier och synen på hur snabb och reaktiv rasen förväntas vara skiftar. Allt fler vill ha dessa riktigt snabba hundar. Fler uppfödare vill få fram dessa hundar. Rasens ursprungliga egenskaper förskjuts. Hade rasen ett användningsområden (jakt, vall, bruks, tjänst) så kommer troligen dessa egenskaper påverkas på sikt.
I en del raser har sportaveln påverkat rasen så mycket att man pratar om tre ”rasvarianter” exteriör, tjänst och sport. Där sporthundarna är alldeles ofta för högt tempererade för att funka i tjänst och exteriörhundarna saknar ofta andra delar för att fungera i tjänst. I en stor ras kan man kanske ha dessa tre ”varianter”. I en liten ras går det inte att ha flera subpopulationer.
Det är viktigt att tänka på att hundsport tagits fram för att vara underlag för avelsurval. De är framtagna för att vara roliga aktiviteter att göra med sina hundar. Avelsurvalet bör ske via rasspecifika arbetsprov, mentalbeskrivningar (MH/BPH), mentaltest för brukshundar, funktion i vardagen samt hälsotester och kunskap om hälsa och mentalitet i kullar, linjer. Målet bör vara hälsa, mentalitet med bra nerver samt en funktionalitet för arbete om den är av arbetande ras.
Hur exteriören och hållbarheten påverkas av prestationsinriktad avel mot hundsport finns det nog inte mycket data på. Men tveklöst ökar belastningen på hundarnas kroppar ju mer explosiva och snabba de är. Här påverkar träningen såklart mycket men en hund som är snabb och explosiv är det ofta i mycket och även om man försöker träna lugnt och försiktigt är det inte alltid så lätt med en sådan hund.
Det är mina tankar om prestationsavel mot sport.
Helix på bilden nedan är/var en mycket snabb och explosiv hund. Många har gillar honom pga. det. Jag också. Men nu inser jag att hans kropp hade nog hållt bättre om han varit mer balanserad. Han har också varit rätt svårt att träna då hans nerver inte riktigt klarat att tygla all energi utan väldigt mycket hjälp från mig. Vi har kämpat med koncentration och ljudande. Han är inte alls avlad med tanke på hundsport utan mer mot bruks. Men för mig är han ett exempel på att mycket fart och explosivitet långt i från alltid är positivt hos en arbetande hund. Rädslor har han i alla fall sluppit.
Semesterns sista dag ägnades delvis ut något jag är rätt ointresserad av, utställning. Åysan och jag åkte till Södertälje och deltog på en utställning och hon blev även exteriörbeskriven. Bådeock gick bra så det var skönt. Trots sin storlek fick hon VG på utställningen och godkänd exteriör. Så nu har vi det uttställningsresultat som behövs om vi i framtiden skulle ta tre cert på brukstävlingar och kunna få ett brukschampionat. I och med den godkända exteriörbeskrivningen så kan Åysan lägga till titeln KORAD innan sitt namn eftersom hon redan har ett godkänt mentaltest.
Nu håller vi oss till arbetsprov framöver istället.
I lördags startade jag och Åysan specialsök klass 1 för tredje gången. Anmälde mest för att det var så nära. Vi hann inte träna så jättemycket innan.
Det var en liten bit att gå från parkeringen till sökområdet och Åysan var såklart väldigt ivrig så hon hann bli lite flåsig. Söket var en en ganska belamrad förrådsbyggnad. Funktionslydnaden var inga problem. Själva söker gick bra men flåsandet påverkade nosfrekvensen lite. Jag hade velat ha den lite högre särskilt i början. Åysan jobbade på bra ändå och hittade tre gömmor. I ena delen fick hon jobba lös för jag kunde inte komma hela vägen in i den gången. Lite klurigt att se till att få båda sidorna av gången avsökta när det var så smalt. Hon sökte bakom ryggen på mig några gånger. Hon jobbade på helt utan tvekan i den bitvis väldigt stökiga lokalen.
Tydligen missade vi en golvgömma. Det har vi inte tränat på väldigt länge så det förvånade mig inte. Domaren tyckte jag kunde haft henne lös mer med tanke på att det var så mycket saker så blev kopplet ofta i vägen och störde henne i onödan. Resultatet räckte ändå till godkänt även denna gång. Nu får vi om vi vill starta klass 2 men innan dess ska vi träna betydligt mer.
I söndags startade Åysan högre spår igen. Eftersom det inte fanns reserver så startade vi som träning.
En pinne bort i spåret och lite struligt avlämnande av sista föremålet i uppletande var det enda ”strulet” i en annars mycket bra special.
Platsliggning med skott gick bra trots att en annan hund började tokskälla så hela platsliggningen bröts och fick starta om.
Vid lydnaden var vi nog rätt trötta båda två och det var tydligen lite svårt att få ner rumpan i backen vid halter och avslut. Men poäng på alla moment iaf.
Totalt fick vi 521,5 poäng uppflytt (igen) och 1 plats av 7 startande i högre spår.
Nu ska vi träna på det som är annorlunda och nytt inför elitklass. Det känns lite overkligt att vi verkligen tog oss dit trots så begränsat med träning.
I lördags åkte jag med hundarna till Västerås för att övernatta där inför söndagens högre spår i Heby. Att resa utan barn är ju hur enkelt som helst. Lyckades ändå glömma både Helix medicin och silverduken. Hittade en tablett till Helix i bilen som tur var.
På söndagsmorgonen tog vi en liten omväg så hundarna fick simma lite innan vi åkte till Heby. Jag drog startnummer 5. Sen fick vi vänta cirka en timme innan påsläpp på spåren. Det började bli lite varmt då men ändå helt ok.
Åysan gjorde ett jättefint upptag men tyvärr bakspår.
Sen gick spåret som på räls. 7 pinnar och slutpinnen hittade på 14 minuter.
Sen mer väntan innan det var dags för uppletande. Två hundar innan hade kissat i rutan vilket blev lite för svårt så Åysan kissade också. Sen hittade hon alla tre föremål men med väldigt lite marginal på sista. Jag hade dålig koll på reglerna och kostade oss några poäng genom att ta tag i halsbandet när jag skickade henne.
Sen åkte vi till klubben för att köra lydnad och platsliggning efter en liten lunchpaus. Då hade det hunnit bli rätt varmt. Lydnaden gick bra men mina dubbelkommandon och lite andra små missar som ett tapp av tungapporten och en touch i hindret kostade en del poäng. Men poäng på alla moment.
Sen platsliggning. Inga konstigheter.
Poängen blev som nedan:
Fritt följ: 8,5-9,5 Inkallning med ställande: 7-8 Framåtsändande: 8-8 Krypande: 8-8 Skall: 8,5-9,5 Tungt föremål: 7-7 Hopp över hinder: 8-8 Platsliggning med skott 10-10
Uppletande av spår: 7-7 Spårning: 10-10 Uppletande av föremål: 7-7,5
Totalt 511,5 poäng och uppflytt!
Med tanke på hur lite vi hunnit träna så är jag väldigt nöjd men samtidigt taggad på att se vad vi kan göra med lite mer träning. Inte helt lätt med nytt heltids jobb och småbarn men nu är det ljust länge på kvällarna.
Så otroligt balanserad men ändå arbetsvillig och fokuserad.
Helixens 