Snart en månad in på det nya året. Vintern har ju varit just vinter så träningen har blivit lite sparsam, mest specialsök, något uppletande och detaljträning i lydnad. Ett lyxpass i inomhushallen på annandag jul. Åysan har verkligen gått som en klocka i all träning men i fredags fick vi ett litet bakslag specialsöket där hon blev en aning osäker. Jag klantade mig lite och förberedde henne inte på rätt sätt. Så nu ska vi backa lite i träningen för att hitta samma säkerhet som innan.

Helix fått en liten knöl i baken bortopererad och inför den operationen så gjorde vi ett nytt hjärtultra som visade att det var dags för honom att börja äta hjärtmedicinen Pimobendan för att hålla hans hjärta i gott skick så länge som möjligt. Han har sedan tidigare diagnosen Myxomatös klaffsjukdom (MMVD) som innebär att mitralisklaffarna i hans hjärta inte riktigt sluter tätt. En vanlig hjärtsjukdom hos hundar som är åldersrelaterad. Hos kelpies är den vanligare än hos ”medelrasen” men absolut inte så illa som hos vissa andra raser. Oavsett så tycker jag personligen att det är lite väl tidigt att behöva ge den hund som inte ens fyllt 10 hjärtmedicin. Genom att göra hjärtultraljud kan man ofta upptäcka tecken på sjukdomen i upp till 3 år innan den hörs genom blåsljud och ofta 5-6 år innan hunden behöver medicineras. Av den anledningen kommer jag främst använda hundar som gjort hjärtultraljud i avel.

Idag när jag tränade med hundarna funderade jag lite på heta hundar jämfört med heta hästar. Jag har haft två hästar som varit ”heta” dvs. sprungit snabbare och snabbare om man inte bromsat dem mer eller mindre konstant. En sådan häst är en utmaning att få en balans och en avslappnad form. De vill så gärna springa sig ur det jobbiga. För att komma till balansen och formen behöver man först få dem att orka vänta på mig som ryttare. Detta får man genom grunder, grunder och mer grunder. Halvhalter, tempoväxlingar mm.

Det jag funderar på om det finns heta hundar som fungerar på samma sätt. Att de använder maximal fart så fort de får chansen då detta är enklare för dem än än att vänta och använda en mer anpassad fart. Detta är ett mindre problem när man främst vill hålla på med hundsporter som premierar fart så som agility och lydnad. Där har hunden också mycket förarkontakt och föraren han styra hunden noga. Men i mer självständigt arbete under längre tid där föraren inte har möjlighet att påverka hunden i någon större utsträckning kan det bli problem.

Jag upplever i alla fall problem med Helix som blir rätt frustrerad i specialsöket där han inte har någon större nytta av sin fart. Han studsar, gnäller, frågar mig om han får söka mer än någon minut utan att få doft i nosen. När han väl får doft i nosen är han duktig på att reda ut det. Han är en mycket duktig spårhund (men lite väl övertaggad för att göra bra upptag) och klarar uppletande bra även om han ofta springer lite snabbare än nosen hinner med. Han ligger plats med skott i 5 minuter utan problem så det är inte så att han inte kan vara stilla. Jag skulle inte säga att han är en dålig arbetshund men han har uppenbara svagheter som jag nog haft svårt att förstå under många år. Många som sett honom i lydnad och agility gillar hans fart, det gör jag också men jag har gradvis insett att den till stor del beror på hans största svaghet, hans oförmåga att reglera intensiteten efter vad situationen kräver. Med bättre grundträning hade den kanske kunnat vara bättre men eftersom detta är medfödda egenskaper så hade det ändå alltid varit en utmaning med honom. I vardagen är han väldigt chill och springer sällan i onödan så detta märkts främst vid arbete.

Det som oroar mig är när man i arbetande raser i allt större utsträckning baserar avelsurvalet på det som premieras i olika hundsporter vilket ofta är fart och stor förighet. Kommer man se fler och fler hundar som har stora utmaningar att reglera sin energi för att passa det uppdrag de har för tillfället? Kommer vi se fler hundar som har svårt att arbeta utan tät information från föraren?

En balanserad hund betyder ju inte en tråkig hund utan fart men en hund som kanske inte försöker lösa alla arbetsuppgifter med fart eller högsta möjliga energi i första hand. En hund som utan överdrivet mycket hjälp själv hittar den intensiteten som uppgiften kräver. Kanske en hund man snarare får trycka lite på gasen än att konstant stå på bromsen.

Lite funderingar från mig. Jag älskar såklart en motiverad och pigg hund men inte till vilket pris som helst.

/Renate Hagelin