Att lyckas komma med på något mer högre spår i höst verkar mindre sannolikt. Minst tre gånger fler anmälda än spår verkar inte vara ovanligt. Vi tränar vidare i alla fall och funderar på om vi ska börja med någon annan bruksgren också. Viljan och kapaciteten finns nog den stora frågan är hur tid för träning ska lösas. Spåret är ju så enkelt på det sättet. Det går att träna själv. Vi ska försöka testa lite längre skick mellan oss i höst för att se om rapport skulle kunna vara något för Åysan. Hon gillar ju att springa och att ligga lugnt att vänta är nog inga problem. Frågan är om vi har tid och tålamod att träna in den motivation och självständighet som krävs för skick på över 1000 m. När vi är ute och går är hon ju verkligen inte hunden som drar i väg några längre sträckor men hon är inte heller ”klistrig”. Vilt skulle hon inte dra på i en arbetssituation. Hur hon skulle reagera på att möta en främmande hund under ett skick vet jag inte men jag gissar att hon skulle se till att hålla ett bra avstånd.

En disskussion som kommer upp rätt ofta är platsliggningens vara eller icke vara. Nu när den är så gott som borta från lydnanden verkar känslorna kring detta i brukset ha stegrats ytterligare. Helt klart är att syftet med att man startar bruksprov varierar med två huvudgrupper. En som gör det som det från början var tänkt för att utvärdera arbetsegenskaperna hos sin brukshund. Att det finns en prispall som några hundar placeras på är inte av något betydande intresse. Det man vill veta är vilka styrkor och svagheter har just denna hund, denna kull mm. Hur behöver jag träna för att vi ska kunna bli godkända/uppflyttade osv. Information som vi villigt delar med oss till hundarnas uppfödare som kan ta hänsyn till detta vid vidare avel på släktingar till våra hundar. Eller ta hänsyn till själva om vi funderar på att avla.

Sen finns de som tycker det är en ren tävling där det intressanta är att avancera i klasserna och gärna tävla SM och få några titlar på vägen.

Detta ger två väldigt olika infallsvinklar på ett moment som platsliggningen där en del hundar kan uppleva en del belastning. För oss som vill veta vilka styrkor och svagheter våra hundar har i arbete är det lika viktigt att få veta om de klarar att hålla stadga i en situation med olika typer av belastning som att den klarar att gå ett funktionellt fritt följ eller apportera olika föremål. Att hundarna är lösa är för mig väldigt naturligt då en arbetande hund bör kunna ligga lös platsad bland andra hundar. Självklart ska hundar som stör eller beter sig illa rapporteras/stängas av oavsett var detta sker men extra viktigt vid platsliggningen. Det ska inte vara värt att chansa med en hund som kan få för sig att störa andra hundar. Att sätta koppel på dem gör antagligen att en del förare kommer chansa ännu mer och kanske ge mer ”stök” (något som ändå är väldigt ovanligt idag).

Att en bra brukshund skulle bli ”förstörd” av att det skulle bli stökigt vid en platsliggning är osannolikt så länge de inte råkar ut för svåra fysiska skador så SKA de kunna avreagera och kunna ligga tryggt igen. Kan de inte det saknar de en viktig pusselbit i mentaliteten hos en arbetande hund. Så gott ALLA former av arbete med hundar innebär risken för att hunden råkar ut för obehagliga situationer. Allt från att en vallhund blir sparkad av ett får till att en polishund bli slagen eller till och med misshandlad. De måste kunna avreagera detta och fortsätta jobba som om ”inget hänt” i liknande situationer i framtiden. Vi kan inte linda in dem i bomull och förebygga ALLT varken då eller vid prov. Inte sagt att man medvetet ska utsätta dem för trista platsliggningar men man ska känna sig trygg med att OM det händer något så tar min hund inte skada mentalt.

Åysan kunde avreagera en situation som jag upplevde väldigt obehaglig när en enorm hund rusade fram till henne i spåret för två veckor sedan. Efter lite tumult fångades hunden in och vi fortsatte spåra utan problem. Åysan avreagerade betydligt snabbare än mig. Hundar lever mer i nuet än oss men om vi går runt och är oroliga och nervösa så kan vi till viss del smitta av oss med dessa känslor på våra hundar.

Jag hoppas verkligen att bruksproven får fortsätta finnas för att pröva hundars arbetsförmågor och att de som vill ha rena tävlingar i de grenarna vi idag har på bruksprov tar fram en ren tävlingsgren (som då kanske kan passa fler raser). Jag hoppas att om bruksproven ska utvecklas åt något håll så är det med syfte att bli bättre arbetsutvärdering än idag och stadga och nerver är mycket viktiga i detta. En del säger att en ”bra” förare kan få upp en ”mindre bra” hund i elitklass, ja självklart. Men den föraren kan säkert också informera hundens uppfödare om de utmaningar denna haft för att få hunden dit. Det är inte resultatet som är utvärderingen utan vad som krävts för att komma dit.

Helix kom upp i elitspår, det säger inget om vilka styrkor och svagheter han har i sina arbetsegenskaper mer än att han efter träning klarat sig till den nivån. Hur vi fick träna för att komma dit säger mer om hans styrkor och svagheter.

Vilken typ av arbetande hund du än tittar på så kommer föraren ha en avgörande del i hur långt hunden kommer men det kommer alltid vara lättare även för denne förare med en hund som har ett mer komplett paket av mentala egenskaper som passar arbetsuppgiften.