Månad: november 2021

av

Fotografering och uthållighet

I helgen passade vi på att ta några foton på hundarna med stora kameran. Det händer inte ofta numera.

Nu är det vardag igen och ett pussel att hinna med jobb, barn och hundar. Igår fick de vila så idag var Åysan väldigt laddad. För att hon skulle få göra något annat än att vara gå promenader så gjorde jag i ordning ett stort uppletande med 9 föremål. Med vindstilla och -10 grader så blev det en utmaning men jäklar vad hon jobbade. Hon sprang nog för fullt i 10-15 minuter och hittade 8 av föremålen. Inte det minsta andfådd och väldigt sugen på vild kamplek efter detta. Jag som tidigare uppfattat henne som en lite lugnare kelpie har fått ändra den uppfattningen den senaste tiden. Hon är mycket energisk för tillfället vilket är superkul i träningen men lätt enerverande i vardagen ibland.

av

Ett träningspass

Idag fanns inte tid eller ork (på grund av förkylning) för någon omfattande hundträning en jag ville ändå att hundarna skulle få göra något. Det var väldigt väldigt nära att jag bara gick ut och gjorde just ”något” utan att ha en plan eller ett mål. Men sen tänkte jag lite och kladdade snabbt ihop en liten plan i form av en bana till Åysan. Helix fick fysträna och göra några delar ut Åysans bana.

Det blev en kort men intensiv bana. Målet var att få in en del fart samt nya moment till lägrelydnaden samt upprätthålla vanan att vara engagerad och fokuserad vid arbete. Jag uppleveratt både jag och hunden blir snabbare trötta av att träna banor än att träna moment för moment med pauser emellan. Därför räcker det ofta bra med en bana per pass men ibland blir det två för att träna uthålligheten lite mer. En positiv sak med att ha bestämt i förväg vad som ska göra och när är att jag kan fokusera 100 % på att guida hunden rätt och behöver inte fundera på vad som ska göras. Om jag förväntar mig obrutet fokus från hunden så måste även jag ha det.

Eftersom vi fick lite strul vid runda i banna så gjorde vi om den delen av banan (apport-läggande-runda) efter att ha kört några runda utanför banan. Intressant nog så visade hon exakt samma beteende igen i den kedjan som i banan vilket inte alls visades när vi körde bara det momentet. Fick ta till lite mer hjälper för att göra det tydligare i banan. Körde läggande-runda igen och då gick det bra.

När vi kör en bana och jag upplever att det blev för svårt eller att engagemanget inte är där jag önskar så lägger jag snabbt på en hjälp för att underlätta. det kan vara att hjälpa med handen eller stoppa en leksak i armhålan. Nästa gång jag planerar en bana får jag fundera på hur jag kan hjälpa hunden vid dessa svårigheter. Målet är att hunden aldrig ska känna sig osäker på vad den ska göra för det är absolut inte en känsla jag vill att hunden bär med sig. Den ska känna sig trygg med situationen och sina uppgifter.

En klassig skiss av en bana
av

Att göra målet till en vana

Åysan är min tredje hund jag tränat med målet att kunna tävla i bruks/lydnad. Jag har för varje hund läst på tillgänglig litteratur och anammat det som känts vettigt. På dessa drygt 9 år har det hänt enormt mycket på hundträningsfronten. Eftersom Helix var 6 år när vi fick hem Åysan blev det största hoppet mellan två hundar och hundträningsmässigt där. Lagom till jag fick hem Åysan köpte jag också boken ”Bästa starten” en annan variant på boken ”Från valp till stjärna” som jag hade när Helix var valp. Redan då var engagemang och teknik/moment självklara och tränades flitigt. Trots detta har jag inte fått till helheten med mina första två hundar. Kiro gick lätt ner sig på tävling och träning. Helix var tvärtom och blev för gasad med ljud som bieffekt. Trots detta har de båda resultat på någon medelhögnivå.

Träningspassen såg oftast ut som så att hundarna värmdes upp och sen gick vi in på planen. Utrustning placerades på lämpligt ställe och sen tränades moment eller momentdelar. Lyckades momenten/momentdelen belönades det. Så gick man vidare till nästa och nästa. Ganska långt i från hur det går till på tävling. Visst tävlingstränade vi då och då men väldigt liten andel av passen lades på det. Tävlingsträningen kom antagligen in alldeles för sent och andra vanor och förväntningar i träningen hade byggts upp som försvårade ännu mer i tävlingssituationen.

Det var nog den största skillnaden som jag snabbt snappade upp från boken ”Bästa starten” var att göra det som ingår i tävlingssituationen till den ”vanliga träningen”. Vad är det då? Ingångar, banor, transporter, obrutet engagemang och fokus. Detta ska ingå i så gott som alla träningspass. I teorin ska då steget till att tävla bli mycket mindre. Så jag har provat med Åysan. Vi körde banor innan hon kunde ett enda moment. I banan ingår förutom olika punkter (senare moment) ingång på planen och transporter. I början var det lek/följa godishand mellan samtliga punkter och belöning vid alla punkter. När Åysan lärde sig baklängesmarsch så använde vi det till transporterna. Vad vi har gjort vid de olika punkterna i banan har inte spelat så stor roll bara engagemang och fokus är bibehållet. Det har kunnat vara ett kort omvänt lockande eller in incheckningsövning (en belöning direkt efter en belöning). Målet var att målet (en hund som kan genomföra ett helt lydnadsprogram med bibehållet fokus och engagemang rakt igenom) skulle bli en vana.

Allt eftersom kunde vi lägga in allt fler riktiga moment vid punkterna i banorna. Under hösten i år har vi tränat tillsammans med andra lite oftare och då har banorna blivit mer av riktiga tävlingsmässiga kedjor med kommendering. Även tidigare har vi tagit alla möjligheter till kommendering i de banor vi tränat.

Första gången jag tävlade med Åysan var för två veckor sedan då det var dags för start i apellspår. Mycket spännande att se om träningsplanen skulle hålla. Och det tycker jag att den gjorde, det var inte prefekt men det kändes bra och som att hon visste vad som förväntade sig. Den största skillnaden blev att belöningen blev enbart utanför planen och inte i en eller två transporter som jag brukar göra vid träning. Anledning till att jag belönar transporter vid träning och sällan momentslut är för att inte skapa en känsla av besvikelse efter ett moment på tävling när hunden inte får den belöning den är van vid på träning. Jag vill även ha en hög förväntan på just transporterna då det är där det är lättast att tappa hunden upplever jag.

Jag hoppas och tror att jag har lyckats bygga upp en vana hos Åysan att vara engagerad och fokuserad utan pauser i både träning och tävling. Vi har mycket utveckling kvar men jag tror allt mer på att det man gör ofta blir enkelt, oavsett vad det handlar om. Med ofta menar jag inte att vi tränar varje dag (det gör vi verkligen inte) men att i princip varje gång vi tränar så tränar vi på de delar som inte handlar om själva momenten, ingångar och transporter mellan moment. Jag har fått en ny vana också, att i förväg bestämma vad jag ska göra när så att min hund upplever att jag har koll på läget. Det har ritats många banor sen förra sommaren….