I måndags tog vi lydnadspaus och jag var med på agilitysamträningen med Helix. Han var riktigt duktig men tyckte det var lite onödigt att ta alla pinnar i slalom. Vi var ensamma kvar på slutet och då byggde jag upp några hoppteknikövningar. Vilken power det är i den hunden. Det smäller till i backen när han hoppar av.

I tisdags joggade vi en sväng och skrittade lite i en backe.

I onsdags åkte jag själv ed hundarna till LBK och tänkte köra igenom Helix och lattja lite med Kiro. Det första gick riktigt bra. Det andra katastrof. Efter att ha haft en riktigt lång och bra är det en dipp i Kiros självförtroende nu. Han vågade knappt göra något. Hoppade iväg när jag tog upp något i fickan som om jag skulle slå honom. Började leka lite några gånger men tog bara någon minut så gjorde jag något som han tolkade som att jag var frustrerad/hotfull. Det kan vara något så enkelt som att hålla fram en leksak  åt honom eller kasta ett par godisbitar. Jag lyckades inte ”lösa upp” honom utan fick sluta med ett misslyckande 😦

Igår fick hundarna vila då jag jobbade på kvällen också, totalt 14 timmar. Det gick över förväntan trots att det händer sällan numera. Ett sommar jobbade jag 13-timmars pass på natten och det var rätt jobbigt men det var också ett betydligt mer enformigt och fysiskt jobbigt arbete. När jag fortfarande jobbade i Västerås åkte jag ofta och jobbade 4 timmar på Posten på fredagskvällarna efter mitt vanliga heltidsjobb så jag har tränat en del på långa arbetsdagar. Skönt att känna att jag inte blivit för bortskämd nu så jag inte orkar.

Idag tog jag ledigt på em så var vi i Valla och tränade lite och joggade en sväng. Helix gick riktigt bra. Kiro var väldigt upp och ner och målet var egentligen inte att träna utan att se om jag kunde få hans låsning att lossna. Han ville verkligen leka men vågade inte riktigt först men på slutet lossnade det och han kom igång rejält och kunde ta leksaken nära mig bara jag inte var vänd mot honom. Hoppas han vågar jobba med husse i helgen.

Det är svårt att träna två så olika hundar som dessa. Kiro har aldrig gillat att arbeta nära föraren, man känner sig som en repellerande magnet när man jobbar med honom ibland. Jag tolkar det som att det är på grund av han inte vågar närma sig föraren i fall han tror att man är arg eftersom han är så förarvek. Helix är tvärtom och klänger gärna och dunsar in i människor. Just nu är det värre för mig när jag tränar Kiro eftersom jag har en med ”dominant” utstrålning än Daniel. Särskilt nu när jag tränar mycket med Helix då han kräver lite mer ramar, krav och styrning för att hålla sig i skinnet.

Knasiga hund, hur ska vi förklara att ingen vill dig illa.