Spår är något jag tycker är väldigt kul att träna med hund. Men jag blir inte klok på vad som är rätt sätt. Det finns olika sätt att lära hunden spår på och olika sätt man vill att hunden ska spåra på. Jag har läst boken ”spårhunden och lukterna” och tyckte att den var bra. Men när jag försökte tillämpa vad de förespråkar med Kiro så blev det bara pannkaka. Totalförvirrad hund och frustrerad matte. Så jag la undan boken och lät Kiro vidareutbilda sig själv med bra resultat. Den boken och många andra förespråkar några saker i huvudsak; mycket hårda spår, hunden måste ha nosen precis i backen annars får den inte komma framåt och den måste alltid gå exakt i spårkärnan annars får den inte heller komma framåt. Att det är bra att träna spår på hårda underlag tvivlar jag inte på. Men det andra har jag kommit att ifrågasätta utifrån vad jag sett hos Kiro och nu även hos Helix. Jag anser att det är hunden som kan spåra, det kan den redan innan jag tränat den att göra det, det är den som har nosen och vet hur högt den behöver hålla den och vart vittringen av spåret är bäst (Kiro spårar exempelvis ofta ca 0,5-1m från spårkärnan i vindriktningen om det är sidovind). Att de slår verkar bero helt på att jag bromsar det naturliga spårtempot så de hinner kolla av annat runt omkring spåret. Ju mer jag bromsade Kiro ju mer slog han. Nu slår han inte alls mycket men då håller vi ett ganska högt tempo.
Idag var vi ute och spårade med båda hundarna. Helix var väldigt motiverad idag men slog en del och tappade som jag trodde koncentrationen men det var nog jag som var för långsam. När vi hittat slutet och jag släppte honom fortsatte han spåret ändå, i sitt tempo, inget slag och tog en vinkel jättefint. Han tog även upp spåret efter Kiro mig när vi gått iväg och kört budföring. Full fart men INGA slag, tappade inte fokus på spåret förrän vi ropade på honom efter kanske 50 m. Jag behöver inte lära honom att spåra, jag behöver lära honom när han ska spåra, vad han ska spåra, vilka föremål han ska hitta, att han kan spåra i ett långsammare tempo, att spåret kan svänga oväntat osv. Helix uppskattade dock att hitta lite godis på några ställen i spåret, ibland sprang han över och ibland letade han en bra stund för att hitta det. Bra förutsättning för att lära in markering av föremål.
Nu när motivationen är bra så hoppas jag att kan få med det när vi spårar på kortklippt gräs och så småningom kanske även hårda underlag. Där hoppas jag att han naturligt blir mer noggrann än om han bara skulle spåra i skogen. Där det av naturliga skäl är lättare att slarva.
Sen har jag förstått att det är helt andra krav om man kör exemlelvis IPO-spår än bruksspår som jag kör. Risken i bruksspår om man tränar fram en extremt noggrann hund är ju att man inte hinner runt då maxtiden kräver att man ändå går på i ett bra tempo.
Kiro fick också spåra idag. 600 m som husse lagt. 5 föremål. Inga problem, blev dock lite vid i sista vinkeln som var en spetsvinkel men löste den helt själv.
Kiro fick även köra fysträning i form av ca 1 km budföring i ganska tung terräng.
Sen var hundarna ganska trötta!
Helixens 
Intressant inlägg! Jag tror att man inte ska stirra sig blind på tekniker och istället se vad som passar ens hund. Börjar min hund slå, hetsa, och springa för mycket, pausar jag honom genom att han får lägga sig ner i spåret och vänta ett litet tag. Sedan skärper han till sig och kan fokusera. Står man bara och väntar på att nästan ska komma längre ner, att han ska sluta gena i vinklar osv och inte låter honom komma framåt blir han omåttligt frustrerad och kan ljuda. Jag tycker däremot att det är ganska viktigt att han går i spårkärnan så att vi inte vi inte missar några pinnar. Visserligen brukar han få vittring på det även om han går lite för långt åt något håll, men jag vill ju att han ska spåra upp dem, inte vinda. Därför tränat mycket släpspår för att få en tydlig spårkärna.
Skönt att du hittat ett sätt att få din hund lugnare 🙂 Angående att gå bredvid spårkärnan så är det inga problem att hitta apporterna så länge de går i den riktning det blåser men ja då vindar de in dem. När jag började läsa om spår så stod det ganska mycket om att spårkärnan faktiskt flyttar sig när det blåser men nu verkar man bara prata om att spårkärnan är kvar på exakt samma ställe. Vad är släpspår? Typ viltspår?
Det är svårt att veta hur man ska göra tycker jag. När jag gick spårkurs ville instruktörerna att jag skulle hålla emot tills hon hade nosen i backen hela tiden. Det gick inte kan jag intyga. Håller jag emot och inte låter henne gå framåt så säger hon ”gör det själv då, kärring!” och slutar spåra. När vi spårar kan det mest se ut som vi är på söndagspromenad, med nosen högt över spåret, ändå är vi väldigt ofta mitt i spårkärnan och hon missar väldigt sällan utlagda föremål. Så nu lägger jag mig bara i när hon växlar spår och bryr mig inte om hur högt hon håller nosen. Olika raser har som jag förstått det olika spårstilar och jag tänker som så att bara det blir rätt så kvittar det hur det ser ut.